Vi påminns nu igen om detta nämndens haveri i förra veckans nummer av Kyrkans Tidning, då nämndens ordförande Elisabeth Palm uttrycker sin förvåning över att kritiken (mot nämndens handläggningsrutiner och grumliga konklusioner, min anmärkning) i några fattade beslut, inte i stället riktats mot själva kyrkoordningen, eftersom nämnden endast fattar beslut ”utifrån gällande regler”!?

Antingen duckar ordföranden Palm för verkligheten eller också, och det är om möjligt än värre, förstår ordföranden inte vad nämnden har ställt till med då den har behandlat och beslutat i en sakfråga som är en icke-fråga i de församlingar som bedriver begravningsbyråverksamhet.
De problem som nu uppkommit i samband med att nämndens beslut ska tillämpas, har på intet sätt att göra med oklarheter i själva kyrkoordningen. Att chefskapet för verksamheten i en församling ligger på kyrkoherdenivå råder det ingen tvekan om. Det uttrycks nämligen i kyrkoordningen. Likaså är kyrkoordningen glasklar då den lyfter fram det diakonala arbetet som en av kyrkans fyra huvuduppgifter på församlingsnivå.

Inte heller föreligger det något egentligt problem med att respekten för kyrkoordningen skulle vara i riskzonen, bland annat för att kyrkans interna rättsordning saknar ett bra sanktionssystem. Det finns med andra ord ingen som helst anledning att i kyrkomötet väcka fråga om att företa ändringar i kyrko­ordningen av dessa skäl.
Problemet som vi nu har fått är allvarligare än så. Problemet är
• att Svenska kyrkan har en intern ”högsta domstol” – Svenska kyrkans överklagandenämnd – som saknar insikt om sina egna problem.
• att Svenska kyrkans överklagandenämnd, på ett exempellöst nonchalant sätt, inte handlägger sina ärenden och offentliggör sina beslut i den ordning som kyrkoordningen förutsätter.
•att Svenska kyrkans överklagandenämnd avfattar sina avgöranden och beslut på ett sätt som får ett kyrkomötesutskott att offentliggöra sin kritik mot nämndens otydlighet
• att ledamöter i Svenska kyrkans överklagandenämnd visar ovilja att uttala sig för medierna då frågor ställs om innebörden av fattade beslut samt
• att Svenska kyrkans överklagandenämnd inte har visat intresse för att skilja mellan lämplighetsprövning respektive formaliaprövning i några spektakulära beslutsprövningsärenden.

Något egentligt behov av en översyn av kyrkoordningens regelverk torde inte föreligga. Behovet av en översyn av Svenska kyrkans överklagandenämnds arbetsuppgifter, kompetens och resurser känns däremot akut och stort. Det är dock långt till nästa kyrkomöte . . .

Anders Linger
kyrkorådsordförande
Västanfors-Västervåla församling