Därtill är den alltför arrogant, aningslöst förmodligen men ändock. Ordet mission är misstänkt och redan bortvalt. Må så vara, fast den debatten togs redan för fyrtio år sedan. Men saken kan inte utelämnas: att kristen tro i grunden är en sändning med evangelium, att omvändelse är en vinning, att utmaningen är att låta försona sig med Gud, att målet är Guds rike och vägen dit en övning i helgelse. Inte bara för individer utan för folken.

Det nyligen utsända materialet är fritt från beprövat kristet språkbruk och lyfter fram gängse sekulärt tolkade värderingar, främst rättvisa och demokrati. Under Almedalsveckan ska Svenska kyrkan ”lyfta fram den svenska biståndspolitiken, klimatfrågorna och situationen i Mellanöstern”.  Är inte sådant bra då?  Svaret borde väl vara ja, men för klarhetens skull är det bäst med ett tydligt nej.

Det som skrivs präglas av en svårartad paternalism. Det är vi i det vita väst med vår teknokratiska kultur och våra ideologiska värderingar som ska rädda världen eller i varje fall få den att gå i rätt riktning. Problemet är självsäkerheten i mötet med världens krishärdar, avsaknaden av ödmjukhet inför de andra kulturerna och religionerna och tydligen okunnigheten om att det västerländska utvecklingskonceptets tid är över. Det som står i Världens tidning är inte fräschare än förra sekelskiftets statsunderstödda civilisationsmission från Europa till de andra kontinenterna.
Missionsfolket i Svenska kyrkan hittar säkert vägar framåt för sitt engagemang, men någon bör stoppa kansliets framfart och rycka Svenska kyrkan ur en överspelad utvecklingsideologis grepp.

Biörn Fjärstedt