Söderberg menar att jag inte skulle anse att de spelar någon roll alls om man är medlem eller inte. Nilsson drar ur min artikel slutsatsen att jag är för tvång och fast i det gamla enhetstänkandet.
Det första är felaktigt och det andra är en nattstånden argumentation som inte för frågan framåt. Frågan var – och är – alltså hur vi bemöter anhöriga och hur vi på bästa sätt kan finnas för de människor som söker oss.
Carl-Åke Söderbergs förslag om riktlinjer från Rikskyrkan är värt att pröva.

Att vi genom vår attityd och vårt beteende ökar antalet borgerliga begravningar och vänder människor ryggen kan knappast vara en verklighet Stefan Nilsson är helt obekant med.
Men, tyvärr hamnade inte de anhöriga och själavården i fokus i den efterföljande diskussionen. Det är symtomatiskt.
Håller vi på att bli en kyrka som anser att människan blev till för sabbaten, och inte sabbaten för människan?

Annika Borg