Finns det andra aktörer som vill betala för kulturarvet?

Nima Gholam Ali Pour Sverigedemokraterna
Foto: Wikimedia commons

Svenska kyrkan måste utforska vilka andra aktörer som är beredda att betala för det fantastiska kulturarv som Svenska kyrkan förvaltar, anser debattör Nima Gholam Ali Pour (SD).

I en rapport om den kyrkoantikvariska ersättningen som Riksantikvarieämbetet publicerat 2018 kan man läsa att det belopp som församlingarna ansöker om är mer än dubbelt så högt som tillgänglig kyrkoantikvarisk ersättning.

2018 betalade staten ut 460 miljoner kr i kyrkoantikvarisk ersättning vilket motsvarar en fjärdedel av Svenska kyrkans totala kostnader för vård- och underhåll. 2017 sökte församlingar och pastorat mer än 1 miljard kr för att vårda sina kyrkor och begravningsplatser.

Även om den kyrkoantikvariska ersättningen skulle höjas finns det ett enormt gap mellan behovet av medel för vård och underhåll av kyrkor, samt det stöd som den kyrkoantikvariska ersättningen utgör. Det märks i Malmö pastorat där jag är kyrkopolitiker men det är även ett problem i resten av landet.

Svenska kyrkan måste våga externalisera kostnader för underhåll av kulturarv. Det främsta argumentet för en sådan externalisering av kostnader är att det kulturarv som Svenska kyrkan förvaltar berikar hela världen och om detta kulturarv inte kan underhållas och skadas på något sätt är det en förlust för hela världen.

Efter branden i Notre Dame förstår fler att en kyrka kan betyda mycket för många människor, speciellt om kyrkan har varit en del av stadsbilden så länge människor kan minnas. Sådana kyrkor finns även i Malmö. Bunkeflo kyrka i Malmö är 120 år gammal och är nu stängd på grund av att den behöver renoveras. Men inga renoveringar planeras och kyrkopolitiker har i medierna sagt att Bunkeflo kyrka ska rivas.

Det vore en tragedi om Bunkeflo kyrka revs och för att undvika liknande tragedier runtom i landet måste Svenska kyrkan utforska vilka andra aktörer som är beredda att betala för det fantastiska kulturarv som Svenska kyrkan förvaltar.

I kommuner där det framgår tydligt att hela kommunen gynnas av en kyrkobyggnad måste det föras dialog med kommunala politiker om kommunen är beredda att finansiera underhållet av kyrkor som är en del av en stadsdels eller hela kommunens varumärke.

Ett bra exempel på hur en sådan externalisering av kostnader kan äga rum kan hämtas från Svenska kyrkan i Köpenhamn. Där finansierade det danska företaget Maersk Svenska Gustafskyrkans renovering.

På EU-nivå finns det satsningar på att stärka kulturarvet i de olika medlemsstaterna. Däremot är det inte lätt för en församling i Svenska kyrkan att ta reda på vad det finns för stöd som man kan söka från EU. Dessutom finns det inte någon fokus på att just stödja underhållet av kyrkor, trots att kyrkobyggnader är en viktig del av det europeiska kulturarvet.

Samtidigt som EU måste göra det lättare för Svenska kyrkan att söka stöd för att underhålla kulturarvet måste även församlingar i Svenska kyrkan ha tillgång till den kompetens som behövs för att söka externa medel.

Tyvärr betalar Sverige en hög EU-avgift och Svenska kyrkan måste precis som många landsting och kommuner specialisera sig på att återföra resurser till Sverige genom olika projekt. I Svenska kyrkans fall kan det handla om projekt som syftar till att underhålla och renovera det kulturarv som Svenska kyrkan förvaltar.

Vad vore Sverige utan sina kyrkor? Det är en viktig och relevant fråga. Vi ser våra kyrkor på väg till jobbet, när vi tar en promenad eller när vi besöker kyrkan. Det vi glömmer är att det är allas vårt ansvar att ta hand om kyrkobyggnaderna. 

Underhållet av våra kyrkor är en politisk fråga och måste uppmärksammas på kommunnivå, regionnivå, i riksdagen och även i Europaparlamentet. Det råder ingen tvekan om att Europa och världen skulle bli en mycket fattigare plats utan de svenska kyrkorna.

Nima Gholam Ali Pour  
Sverigedemokraterna

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.