Kan vi leva upp till vår förpliktelse att vara en demokratisk folkkyrka och samtidigt låsa om vårt gemensamma kulturarv?
Mitt i pandemins tid med alla inställda gudstjänster påminns vi om ett långsiktigt ännu större problem, våra stängda kyrkor. Dick Harrison beskriver det målande i Svenska Dagbladet den 23 augusti. Hans artikel aktualiserar inte bara det praktiska problemet, utan flera principiellt viktiga frågor.
Vem äger våra kyrkor? Vad innebär det att vår kyrka ska vara ”demokratisk”? Vad menar vi med en ”öppen folkkyrka”? Vem är statens stöd till det kyrkliga kulturarvet till för? Kan vi leva upp till vår uppgift som missionerande och levande kyrka när en majoritet av kyrkorna faktiskt är stängda?
Pandemin har redan visat på stor kreativitet när det gäller den sista frågan. Kyrkan är så mycket mer än sina kyrkobyggnader. Utomhusgudstjänster, hembesök, mindre samtalsgrupper, förstärkt diakoni, alternativa konfirmationer, ett ökande antal sorgesamtal och mer själavård. Utmärkt, men när dagens undantagstillstånd upphör? Ska vi då dra slutsatsen att vi kan stänga ännu fler kyrkor?
Kyrkorna är inte ”våra”, det vill säga det kyrkliga etablissemangets! De är byggda av våra förfäder i socknar, byar och städer. Deras nutida släktingar har del i arvet, vare sig de i dag är kyrkligt aktiva eller inte. Staten markerar detta tydligt genom att varje år betala upp emot en halv miljard i stöd till detta vårt gemensamma kulturarv.
Har vi då rätt att låsa in det som vi gör i dag?
Den gamla kunskapsteoretiska frågan om man kan tala om skönhet, eller kultur för den delen om ingen ser den, aktualiseras här. Många privata konstsamlare låser in sina värdefulla tavlor i bankvalv där ingen kan se dem, i hopp om att verkens ekonomiska värde ska öka. Det kan knappast vara så vi ser på våra kyrkor.
Kyrkorna är inte ”våra”, det vill säga det kyrkliga etablissemangets! De är byggda av våra förfäder i socknar, byar och städer.
Våra kyrkoråd är i en formell mening demokratiskt valda. Nämligen av 10–15 procent av de redan kyrkotillhöriga, i bästa fall 7 procent av befolkningen. De skattebetalare som bidrar till statens stöd för vårt kulturarv utgör resten. Kan vi då leva upp till vår förpliktelse att vara en demokratisk folkkyrka och samtidigt låsa om detta gemensamma arv?
När vi är utomlands besöker vi gärna de många kyrkorna, oberoende av hur kyrkliga vi anser oss vara hemma. Men här hemma förvägras vi samma rätt och möjlighet.
En av de snabbast växande rörelserna handlar om pilgrimsvandringar, där kyrkorna utgör naturliga rastplatser. Bakgrunden är både insikten om vikten av att röra sig och ett sunt leverne, men också ett ibland ordlöst andligt intresse, som just i kyrkorna kunde få en form och ett innehåll. Nu möts vandrarna, och turisterna förstås, i stället av en låst kyrkport.
Ett fantasilöst ”det går inte” möter den som ändå frågar. Visst har både stölder som i Strängnäs domkyrka och skadegörelse drabbat en del kyrkor, men som Harrison påpekar har de flesta kyrkorna främst ett historiskt och arkitektoniskt värde. Allt annat går att plocka bort. Jag vill tillfoga det andliga värdet som varken kan eller ska gömmas undan.
Att åtminstone på kyrkporten ha ett anslag som talar om var man kan finna nyckeln eller vem man kan tala med borde vara ett minimikrav. Liksom ett välkomnande anslag om kyrkans vanliga öppettider. Tyvärr hör till och med det till undantagen.
Låt oss lära oss av pandemins goda erfarenheter, men samtidigt ta lärdom av den smärta de stängda kyrkorna har medfört. Öppna kyrkor, gärna med en frivillig guide från ungdomsgrupper och kyrkofullmäktige när det är möjligt och anställd personal inte kan vara där skulle vara en viktig påminnelse om att vi vill fortsätta att vara en levande öppen mötesplats mellan den synliga och den osynliga världen.
Lennart Koskinen
seniorbiskop, Visby stift med utlandskyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR