Frågan om hur kyrkans skogar ska brukas är långt ifrån avgjord
Artikeln om den rapport från Skogforsk som presenterades vid ENSO i september i Kyrkans tidning nr 42 2022 fick i papperstidningen den mycket olyckliga rubriken ”Forskare: Bättre att bruka skogen än att låta träden stå”. Tyvärr är det att banalisera en komplex fråga in absurdum. Möjligen kan anledningen vara att läsaren förväntas kunna räkna ut på egen hand att det inte rör sig om ett forskningsrön som nu, en gång för alla, fullständigt avgör frågan om hur kyrkans skogar bör skötas. I så fall är det ju fint av rubriksättaren att tillmäta oss läsare ett så pass högt förtroende.
När Rolf Björnheden presenterade sin rapport vid ENSO:s sammanträde den 29-30 september gjorde han det med all tillbörlig transparens och med det självklara tillägget att det kan finnas andra perspektiv på frågan än hans. Björnheden hade i sin forskning tittat på skogens förmåga att binda kol från luften på lång sikt, och kunde konstatera att en växande skog generellt binder mer kol än när den är färdigvuxen, eftersom en färdigvuxen skog inte på samma sätt binder kol i marken där den står. Om skogen således hade haft kolupptagning på lång sikt som enda uppgift hade saken varit glasklar – kyrkans skogar ska brukas så att tillväxten är så stor som möjligt!
Så är ju nu inte fallet. Den biologiska mångfalden är direkt missgynnad av ett hårt och ensidigt skogsbruk. Att jämföra kriser med varandra är givetvis svårt, men enligt biskopsbrevet om klimatet är hotet mot den biologiska mångfalden tveklöst mer akut än det klimathot som koldioxidutsläppen innebär, vilket framgår av figur 1 på sidan 21 i brevet. Genom att förvalta skogen helt utifrån naturvårdsaspekter skulle kyrkans skogar kunna bli en av de arkar vi alltmer brådskande skulle behöva iordningsställa för att bromsa upp massutdöendet, och sett ur det perspektivet är saken också glasklar – skydda all skog!
Det kan således sägas råda en motsättning i skogen mellan å ena sidan koldioxidupptagning och å andra sidan biologisk mångfald, och det är en motsättning kyrkans förtroendevalda, skogsförvaltare och medlemmar måste aktualisera, inte minst nu när de nya etappmålen i färdplanen för klimatet ska fastställas. ”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?” frågar Jesus i Markusevangeliet 8:36. På samma sätt skulle det vara djupt beklagligt om vi rådde bot på koldioxidutsläppen genom att betala med den biologiska mångfalden.
Tack och lov är ju brukningsfrågan mer nyanserad än vad som tycks vara fallet utifrån de ovan anförda rubrikerna. Valet står inte mellan att bruka eller inte bruka, utan det förvaltarna har att ta ställning till är bland annat hur stor del av skogen som ska brukas och vilka av den uppsjö av olika brukningsmetoder som finns tillgängliga som är lämpligast i de många olika typerna av skog. Det är många bollar att hålla i luften, och för att inte tappa någon boll behöver vi som tillsammans ansvarar för skogen påminna varandra om de många olika parametrar vi har att jobba med. Björnhedens rapport belyser en av dem, men kan inte på långa vägar anses ha avgjort frågan om hur kyrkans skogar ska brukas.
Cecilia Eriksson,
Ageravolontär Strängnäs stift
Elvira Feldt,
Ageravolontär Uppsala stift
Johannes Lindman,
Ageravolontär Skara stift
Gustaf Nordin,
Ageravolontär Stockholms stift
Inez Sigvardson,
Ageravolontär Uppsala stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR