Varför använda det astronomiskt stora ordet galax om en trång andlighet där inga kvinnor ryms? Varför beskriva ekumeniken som ny, när den söker sig bakåt i gammal patriarkal konservatism?
  Jag tackar för galaxartiklarna för de visar tydligt att Kvinnor i Svenska kyrkan behövs som rörelse, för att kvinnor ska synas.

Kvinnor behöver synas och finnas bland dem som talar för att förnya och vidga andligheten från ”galaxens” verklighetsflykt. För att tala om att Gud finns i vardagsslitet. För att tala om hur man finner Gud i det oglamorösa kroppsarbetet med barnungar och tålamodsprövande gamla, vid den sterila datorn och bland stökiga tonåringar i skolan. Där finns kvinnor mest och man kan inte trovärdigt tala om det, om man inte har egen erfarenhet. Vi behövs för att visa kristen solidaritet med förtryckta kvinnor i andra länder och med våldsutsatta även hemmavid.
  Det finns också många kvinnor som traditionen har tvingat att sitta och lyssna. Trycket har gjort våld på deras natur och kallelse.

Andlighet är högstatus i dag. De andliga ledarna är irriterande lyckade. Men varför är ande förmer än kropp? Är det inte en gnostisk inställning? Det ödesdigra är ju att kroppen förbinds med kvinna mer än med man, som förbinds med ande. Ändå sysslar väl inte heller galaxen med en andlighet som saknar förbindelse med kroppen? Anden sätter ju liv i kroppen. Kroppen är förgänglig, javisst. Men så mycket värdefullare är den. En blomma som kommer att vissna, är värdefullare än en (odödlig) konstgjord.
  Varför är det finare med en gammal ökenfader än en modern stadsmoder?
 Vi inser mer och mer ett närmast apokalyptiskt hot mot själva planeten, mot moder Jord. Varför talar de andlige så sällan om att frälsa – rädda – moder Jord?

Kerstin Bergman
ordförande för
Kvinnor i Svenska kyrkan