Som medlem i Amnesty anser jag förstås att mänskliga rättigheter ska respekteras, att det är bra om alltfler tar upp de mänskliga rättigheterna och att de gäller och ska efterlevas i hela världen. Tyvärr kan det konstateras att så inte är fallet för närvarande, det krävs fortsatt arbete för att förbättra och förhoppningsvis i förlängningen uppnå målet.
  Insändaren ”Mord är inte rätt ord” i Kyrkans Tidning 40/06 tar dock upp en mycket svår fråga, nämligen en utvidgning av Amnestys mandat till att omfatta aborter. Rent principiellt är det väl svårt att motsäga rätten att göra abort om det skett en våldtäkt som är orsak till en oönskad graviditet, en incest som utmynnat i en graviditet eller om den gravidas liv är i fara. Och det är väl där Amnestys och många människors gräns går.
  Men det förekommer ju aborter av andra skäl, som gör att abortfrågor kan kännas jobbiga. Det är inte lätt att sätta sig in i andra människors problem och smärta. Ändå kan tanken komma upp: Kunde inte aborten ha undvikits?

Det finns människor som inte kan få barn själva, utan adopterar. Det adopteras barn från andra länder, vilket måste betyda att det inte finns tillräckligt med barn i Sverige att adoptera. Med tanke på vilka krav det ställs på presumtiva föräldrar vid adoptioner från utlandet borde de inte ha några problem att bli godkända som föräldrar till svenska barn.
  Eller är det ett för stort krav att ställa som en alternativ lösning för att slippa aborten? Eller har den manliga partnern en verklig möjlighet att själv få och ta ansvar för barnet om han är emot abort?

Monika Åberg
Enköping