I adventstid kan vi berätta – och säga som det är

Gunnar Hillington Kvist präst med inriktning andlig fördjupning och gudstjänst
­Betlehemsstjärnan känner, likt ­Kristus själv, inte några ­gränser. Vi-och-dom är fake news.

Det är advent, en omtyckt tid. Det är också julspelens tid. Samtidigt är det lärandets och undervisningens tid i vår kyrka. Är det nu tid att säga som det är?

Födelseberättelserna hos Matteus och Lukas är älskade och djupt meningsfulla texter. Dock, den älskade stjärnan var ingen fysisk himlakropp, stallet – kanske världens mest kända byggnad – var inget verkligt stall. Den välkända skattskrivningen har inte ägt rum, lika lite som flykten till Egypten. De fascinerande vise männen, med all rätt älskade, har Matteus på goda grunder hittat på – precis som han gjorde med de otäcka barnamorden i Betlehem.

Detta är för många självklart, för andra en nyhet. En nyhet som kan vara något skrämmande eller kanske lätt befriande. Bibelvetenskap och exegeter har dock vetat detta sedan förra sekelskiftet.

Innan vi går vidare, vill jag säga tre saker. För det första, min egen bild av den första julen är den jag fått via Matteus och Lukas, de enda författarna i Nya testamentet som berättar om Jesus födelse. Denna inre bild är en skatt som talar om Kristus.

För det andra, jag tycker om att spela julspel! Under mer än tio år spelade jag julspel i den församling där jag bor, på julafton klockan 11.00. Varje år kom klart över tre hundra personer i alla åldrar. Stämningen var hög.

För det tredje, det kyrkan ­berättar och lär ut måste kunna hålla hela livet. I Church of England har biskoparna uppmärksammat hur flera i vuxen ålder, med ett tidigare stort engagemang, nu lämnar kyrka och kristen tro – för att det helt enkelt inte håller. Några av dessa är offentliga personer. Biskoparna har uppmärksammat detta och agerat. Deras budskap till stiftens församlingar är undervisa och lär ut, men det ni säger ska kunna hålla hela livet!

Denna artikel vänder sig inte till dig som ser födelseberättelserna i Nya testamentet som historiska. Det får man så klart göra. Men för oss som inte gör det, för oss som inte heller tror att det är författarnas avsikt, finns alternativ. Matteus och Lukas har inte plötsligt fått tillgång till vad som skedde 80–90 år innan de skrev sina evangelier, de ägnar sig åt aggadah eller midrasch, eller med ord av teologerna John Dominic Crossan och Marcus Borg: de ger oss en liknelse.

Om vi i stället läser födelseberättelserna bokstavligt, kommer de framstå märkligare och märkligare.

Om vi i stället läser födelse­berättelserna bokstavligt, kommer de att framstå märkligare och märkligare. Visserligen fungerar det i julspelens sammansmältning av Matteus och Lukas, men jämför vi de båda evangelisternas berättelser stämmer inte mycket. I Lukas kommer Josef och Maria till Betlehem på grund av en skattskrivning – i Matteus verkar familjen bo i Betlehem.

Matteus är ensam att berätta om stjärnan och Lukas är ensam om att nämna stallet (eller krubban om vi ska vara noga). Och man frågar sig, skulle Romarriket ordna den kaosartade skattskrivning som måste bli följden av att alla beger sig till sin hemort? Kan en stjärna på himlen peka ut ett specifikt litet hus? Och när ­Jesus fötts flyr familjen till Egypten, alternativt promenerar in till Jerusalem och vandrar öppet runt i templet. Det beror på om vi ­läser Matteus eller Lukas …

Stjärnan i våra fönster lyser för alla. Betlehemsstjärnan känner, likt Kristus själv, inte några gränser. Vi-och-dom är fake news. Liknelsen berättar att Jesus föds i ett stall, någon annan plats fanns inte – men det lilla kan rymma det stora. De vise männen kommer fjärran ifrån, för nu är tid för alla att komma nära. Ingen är längre jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri. Alla är ett i Jesus Kristus. Den unga familjen måste fly, men makten har inte alltid rätt och i Kristus möter vi den som fått all verklig makt.

Advent, julspelens tid och ­lärandets tid sammanfaller. Det ger oss möjlighet att berätta! Och säga som det är! Och i julspelens form föra berättelsen om Jesu Kristi födelse vidare. Gärna med fantasi och humor, för Matteus och Lukas ger oss liknelser som heter duga! De för oss till Guds djupa sanningar – som håller hela livet.

Gunnar Hillington Kvist
präst med inriktning andlig fördjupning och gudstjänst

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

5 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Jörgen Bengtsson
Jag välkomnar belysningen av födelseberättelserna med utgångspunkt i bibelvetenskapen och forskningen kring den historiske Jesus. Det är givetvis denne som är den verklige Jesus. Men jag ställer mig frågande till påståendet "vi-och-dom är fake News". Rakt av stämmer inte det med vad vi vet om den verklige Jesus. Ta bara liknelsen om fyrahanda sädesåker med tydning. Påståendet bottnar bara i samtida politisk ideologi och inget annat.
Bengt
Det vore intressant att veta vilka vetenskapliga bevis Gunnar Hillington Kvist har för att t.ex. några vise män inte kom till Jesusbarnet. Vilka andra berättelser i Nya Testamentet är också påhittade liknelser? Uppståndelsen? Betyder ”andlig fördjupning” i detta fallet att göra kristendomen till alltigenom andlig, helt utan koppling till den fysiska verkligheten? Jag väljer att tro på 1Joh. 1:1 ”det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende”. Berättelserna i NT är, som jag ser det , ärliga försök att beskriva verkliga händelser. Det Gunnar Hillington Kvist skriver är inte nytt, det är väl den vanliga gamla gnosticismen?
Leif Nordlander
Detta är ju nys och som prosten Anders Brogren så utreder på sin hemsida en vanföreställning som vidarebefordras förhoppningsvis i aningslöshet om nuvarande forskningsläge
Patrik Wallmark
Kyrkans Tidning ska ha ett stort erkännande när ni valde att publicera den. Artikeln nämner två teologer, John Dominic Crossan och Marcus Borg, som båda har ingått i The Jesus Seminar, en grupp med över hundra teologer, både katoliker och protestanter. Dessa har under nästan tre decennier publicerat ett stort antal böcker, bland annat ”The Five Gospels, What did Jesus really say”, 1993 och ”The Acts of Jesus, what did Jesus really do?” 1998. Deras forskning är banbrytande. Jag hoppas innerligt att artikeln blir en början på en debatt om deras teologiska rön. Då skulle jag läsa Kyrkans Tidning med större intresse. Vi kommer inte ifrån de här nya upptäckterna och måste kunna bemöta dem med goda argument. Det är min övertygelse att deras omistliga arbete kan berika det teologiska samtalet i Svenska kyrkan. Tidningens nuvarande innehåll tyder på att något fattas i samtalet. Teologi inte en statisk vetenskap. Vi i vår tid behöver diskutera nya tolkningar. Jesus tål granskning. Se hemsida: jesuvision.nu
Katarina
Julspel älskas av undertecknad också och undervisandets berättande former borde verkligen ses över! Det är innehållet som är den bärande delen, inte formen. Men vad gäller fakta i bibeltexterna och i synnerhet Jesu födelse-myterna, bör nog en förståelse grundad på att ha båda fötterna på plats i den samtiden där det skedde. Det som teol.prof. Kenneth E. Bailey så utmärkt har beskrivit i verket "Jesus through Middle Eastern eyes". Där framgår problematiken med att få historierna att gå ihop: bibeln berättar komprimerat ett händelseförlopp med helikopterperspektiv. Att skattskrivningar skedde, att en ljusstark himlakropp syntes, att stjärntydare vallfärdade, att barn mördades - allt är belagt även av profana forskare. Problemet ör kristna är att de ser allt som ett skeende komprimerat till ett par dygn. Det är där allt blir fel. Platsen för födelsen bygger på samma typ av missförstånd. Barn läggs inte i djurmatskålen, har man aldrig gjort. Däremot finns än idag en avskild upphöjd gästdel i hemmet som vetter mot djurens plats - och djuren var ute hela dagen till natten då de släpptes in för att ge värme. Kan beskådas än i Israel. Mer julspel - men tänk större!