Uppvärmd kalkon från 1835 eller ”Here we go again”

Claes-Otto Hammarlund

Varifrån kommer påståendena att stjärnan inte fanns, att stallet inte fanns, att skattskrivningen inte ägde rum och att Matteus har hittat på De Vise männen?

REPLIK

I Kyrkans Tidning den 16 dec 2021 skriver prästen Gunnar Kvist att ”den välkända skattskrivningen har inte ägt rum, lika litet som flykten till Egypten”. Han nämner att födelseberättelserna hos Matteus och Lukas är älskade men att det dessvärre är påhitt och att bibelvetenskap och exegeter har vetat detta sedan förra sekelskiftet.

Sedan går han raskt över till att berätta att han tycker om att spela julspel – och där har vi kanske förklaringen till att han är präst och säger sig ha ”inriktning mot andlig fördjupning och gudstjänst”.

Men, ursäkta ett ögonblick: vad är det som gör just honom så speciell? Vad har alla vi andra präster för inriktning? Och hur kommer det sig att han upprepar den skröna om skattskrivningen (det var dessutom flera skattskrivningar som ”romarriket” anordnade) som har vederlagts för länge sedan?

Kvist uppmanar oss att med hjälp av julspel ”säga som det är”.

Själv säger han inte ”som det är” i sin text. Han spelar t.ex. ut Matteus-texten mot Lukas-texten. Han gör en mycket grund och skruvad exeges som evangeliskt-lutherskt är villolära och historiskt-kritiskt sett är falsk - fake news. Vad har han för källor och varifrån kommer påståendena att stjärnan inte fanns, att stallet inte fanns, att skattskrivningen inte ägde rum och att Matteus har hittat på De Vise männen?

Den som har varit med ett tag i den teologiska debatten känner igen påståendena. De har varit i säck innan de kom i påse. Säcken är David Friedrich Strauss berömda bok Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet, ett verk om 1500 sidor som utkom 1835. I del 1, kapitel 4, ställer Strauss upp ett antal antiteser angående julevangeliets skattskrivning.

1) Det ägde aldrig rum någon skattskrivning för hela romarriket under Augustus regeringstid;

2) En kejserlig skattskrivning inom Herodes kungadöme är osannolik;

3) Quirinius var inte ståthållare över Syrien under Herodes livstid;

4) Att Josef skulle inställa sig i Betlehem stämmer inte med romersk praxis;

5) Enligt denna praxis behövde inte Maria registrera sig.

David Friedrich Strauss var lärjunge till Schleiermacher och såg historien från den tyska idealistiska filosofins utsiktspunkt där idén fanns före historien, inte tvärtom. Den kristna idén utgick enligt Strauss inte från personen Jesus utan från församlingen som överförde sina mytologiska idéer på Jesus-personen, som egentligen bara är en symbol för mänskligheten. Det förefaller vara precis det som Kvist eftersträvar.

För Strauss innehöll Nya testamentet endast myter som hade till uppgift att ge den eviga kristna idén en tillfällig klädnad. Han ville därför befria den idégrundade, icke-historiska kristendomen från de historiska tillfälligheterna genom att rensa bort dessa myter och allt ”övernaturligt”. I sin upprensningsverksamhet stödde Strauss sig gärna på den inte alltid så pålitlige Flavius Josefus. Denne underkastades, märkligt nog, inte samma hårda kritik som evangelisterna.

Strauss uppgifter har sedan, med smärre variationer, förts vidare i många handböcker och kommentarer in i vår egen tid. Så här står det t.ex. i den välrenommerade och mycket spridda The New Jerome Biblical Commentary: ”There are historical problems in vv 1-3; Quirinius was governor of Syria in AD 6-7 and not during the reign of Herod who ruled from 37- 4 BC; there is no extra-Lucan evidence that under Caesar Augustus a worldwide census occurred or that people were required to register in their ancestral towns.”

Här hävdas alltså att det inte finns några bevis för att en allmän folkräkning skulle ha ägt rum under Augustus regering utan att det bara skulle vara hos Lukas som denna uppgift förekommer. Detta skulle alltså utgöra ”det historiska problemet”.

Men är detta verkligen sant? Vad gäller frågan om eventuella skattskrivningar under kejsar Augustus har man egendomligt nog missat den mest näraliggande källan, nämligen vad Augustus låtit nedteckna i sin självbiografi, den s.k. Res Gestae Divi Augusti, som han vid 76 års ålder lät nedteckna. Originalet fanns inristat på två bronspelare vid Augustus mausoleum i Rom. Åtskilliga kopior spreds över imperiets olika provinser genom att texten höggs in i monument och tempel för att så många som möjligt skulle ta del av den.

Runt om i romarriket kunde man alltså läsa om Augustus liv och gärning. Eftersom Antiokia var en betydande syrisk provinshuvudstad bör texten ha funnits där och vi har skäl att tro att Lukas läst denna text eftersom Antiokia var hans hemstad enligt den s.k. Anti-Marcionitiska Prologen till Lukasevangeliet samt Hieronymus De viris illustribus.

En nästan fullständigt bevarad kopia av Res Gestae, Monumentum Ancyranum, hittades 1555 av sedermera kejsar Ferdinand I:s ambassadör vid det ottomanska hovet, den mycket latinkunnige Ogier Ghiselin de Busbecq. Han fann inskriptionen i förhallen till ruinen av Romas och Augustus tempel i Ankara, som på sin tid var huvudstad i den romerska provinsen Galatien. Där är den även försedd med en grekisk översättning på utsidan av muren. Med hjälp av kopiefragment från andra håll har hela texten kunnat restaureras.

Res Gestae Divi Augusti blev 1847 utgiven av den framstående utforskaren av antika inskriptioner August Wilhelm Zumpt, alltså ett drygt decennium efter att Strauss givit ut Das Leben Jesu. Detta skulle kunna förklara Strauss okunnighet men däremot ursäktar det inte hans arrogans. Det ursäktar inte heller att många än i denna dag håller fast vid Strauss teser.

Augustus text är givetvis propagandistisk. Den skyler över vissa händelser och töjer ibland på sanningen. Man har dock kunnat belägga och verifiera det mesta av dess innehåll.

I det åttonde stycket står något som borde intressera julevangeliets läsare: Tum iterum consulari cum imperio lustrum solus feci C. Censonno et C. Asinio cos., quo lustro censa sunt civium Romanorum capita quadragiens centum millia et ducenta triginta tria millia. (Därefter, ännu en gång [efter den tidigare folkräkningen år 28 f.Kr.], med maktbefogenhet som konsul, genomförde jag ensam ett lustrum [offer vid en folkräkning för beskattningsändamål] när Gajus Censorinus och Gajus Asinius var konsuler. I denna folkräkning inräknades 4233 000 romerska medborgare.)

[Augustus inledde även en tredje folkräkning år 14, d.v.s. samma år han dog.]

Dionysius Exiguus, född cirka 470, död mellan 540 och 560, var en skytisk-romersk munk. Han skapade grunden för vår moderna västerländska tideräkning. Han utgick från antagandet att Kristus dog i sitt 31:a levnadsår och att hans uppståndelse på påskdagen kunde beräknas både enligt den julianska kalendern och enligt den diokletianska kalendern som användes på Dionysius tid. Men han räknade fel. Idag har man konstaterat att Jesu födelse sannolikt inträffade mellan år 7 f.Kr. och år 4 f.Kr. Dionysios Exiguus tappade bort sju år då han konstruerade den kristna tideräkningen, kanske de sju år då Gajus Octavius regerade som förste konsul innan han upphöjdes till Augustus.

Vi tycks alltså ha hittat den skattskrivning som Augustus genomförde och som Strauss felaktigt påstod aldrig ägt rum. Den finns belagd i Augustus Mabedi (Augustustemplet) vid övre änden av Cumhuriyet Bulvari (Republikboulevarden), strax bortom ryttarstatyn av Atatürk, en dryg kilometer nordost om Ankara Tren Gari, järnvägsstationen i Turkiets huvudstad Ankara. Nu kan det invändas att Augustus census endast omfattade romerska medborgare, något som dock inte hindrar att han också var intresserad av andra folk i deras egenskap av skattebetalare. Det gick åt stora belopp för att ”ärva en stad i tegel och efterlämna en stad i marmor,” för att inte tala om kostnaderna för att hålla stående trupper i alla provinser.

Från Josefus vet vi att också Herodes lät beskatta sitt folk. Enligt Antiquitates Judaicae 17:190 överlämnade han från sina skatteinkomster tio miljoner drachmer till Augustus och fem miljoner drachmer till dennes dotter Julia. Den kände experten på förhållandena i de romerska provinserna, professor Philipp Filtzinger, uppger i boken Betlehem, Die christliche Legende, Ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus und Gaius Asinius 8.v,Chr. (Tübingen 2001, s.290) att romarna även förrättade skattskrivningar ute i provinserna.

Varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen var det fjorton år mellan dem. År 8 f.Kr. var ett unikt år eftersom rikscensus och provinsialcensus då ”råkade” sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt bör dessa båda skattskrivningarna ha uppfattats som en enda. Vad som åstadkommit förvirring är att Lukas i vers 1 syftar på folkräkningen av romerska medborgare medan han i vers 2 tycks ha slagit samman rikscensus och provinsialcensus. Påföljande provinsiella skattskrivning hölls enligt den fastställda intervallen fjorton år senare, dvs, år 6 e.Kr., alltså det år som också Josefus uppger.

Enligt Lukas skall Quirinius ha varit ståthållare i Syrien när skattskrivningen genomfördes. Problemet enligt Strauss är att han blev ståthållare först år 6 e.Kr., alltså tretton år efter Jesu födelse, och då endast i Judéen. Men vad står det i grundtexten? Där finner vi att Quirinius var hägemoneuontos tâs Syrias. Han var alltså inte procurator utan en som hade hegemoni över Syrien. Hieronymus översätter med praesidie Syriae Cyrino. Quirinius presiderade över Syrien. Där står inget om någon ståthållare/landshövding. Detta begrepp infördes efter förebild från Lutherbibeln som med sin kontextuella inkulturisation lanserade ordet ”Landpfleger.” De svenska översättningarna (Tegnér?)  har haft ”landshövding” ända fram till NT-81 då man ändrade till ”ståthållare”.

I Lukas 3:1 anges att även Pontius Pilatus var hägemoneuontos, men på detta ställe översätter Hieronymus i stället med procurante Pontio Pilato. Tydligen visste Hieronymus att det var skillnad mellan Pilatus och Quirinius respektive ämbeten.

Vem var då denne Quirinius? Han föddes 45 f.Kr. i Lanuvium 3 mil sydost om Rom (nuvarande Lanuvio, strax söder om Nemisjön, där en av de trånga gatorna numera heter Via 4 Sulpicio Quirino). Han gjorde karriär inom hären. År 15 f. Kr. utnämnde Augustus honom till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han framgångsrikt bekämpade garamanterna. När han återvände till Rom 12 f.Kr. valdes han till konsul. Året därefter fick han i uppgift att bekämpa homonaderna i norra Syrien och Cilicien. Detta krig pågick åren 11-7 f.Kr. Quirinius förde då befäl över Legio III Gallica, Legio VI Ferrata och Legio X Fretensis, som alla var stationerade i Syrien.

I egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen, således även för de båda folkräkningar / skattskrivningar som inleddes år 8 f.Kr. ”Detta var den första skattskrivningen,” skriver Lukas, den första folkräkningen som genomfördes under Quirinius överhöghet i Syrien. Nästa skattskrivning under Quirinius, den som nämns hos Josefus och i Apg. 5:37, genomfördes år 6 e Kr. Under sig hade Quirinius en ståthållare, Gaius Sentius Saturninus, som tjänstgjorde åren 10 - 6 f.Kr. Denne blev närmast ansvarig för skattskrivningen. Tertullianus skriver i Adversus Marcionem IV.7: Sed et census constat actos sub Augusto nunc in Iudea per Sentium Saturnium. (Dock är det konstaterat att en folkräkning just genomförts under Augustus i Judéen genom Sentius Saturninus.) Tertullianus uppger också (IV:19) att arkiven vid denna tid, omkr. 200, fortfarande fanns kvar i Rom: ... de censu denique Augusti, quem testem fidelissimum dominicae nativitatis Romana archiva custodiunt. (Slutligen är även Augustus folkräkning som finns bevarad i Roms arkiv ett pålitligt vittne om vår Herres födelse.)

Quirinius karriär fortsatte uppåt. Åt honom gav Augustus uppdraget att som rector för fostran av den tilltänkte tronarvingen, Augustus dotterson Gaius Caesar. Denne fick från år 1 f.Kr. i studiesyfte följa med Qurinius på en resa till de östligaste provinserna. Efter ett krigståg i Armenien blev Gaius Caesar sårad och avled år 3 e.Kr. under återresan till Rom. Quirinius utnämndes därefter till ståthållare i Syrien som han alltså återvände till en andra gång. I denna oroliga provins fick han nu en ytterligare legion till sitt förfogande, nämligen Legio XII Fulminata. Han återvände till Rom 12 e.Kr., avled där år 21 och begravdes under stora hedersbetygelser. I Syriens provinshuvudstad Antiokia lät man resa ett monument över honom, vars rester hittades vid Princeton- universitetets utgrävningar på 1930-talet. I Tibur (nuvarande Tivoli 3 mil öster om Rom) fann man 1794 en inskription (finns i Lateranmuseet) med följande text: legatus pro praetore divi Augusti iterum Syriam (för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien). Tyvärr saknas texten omedelbart före men den anses av experter syfta på Quirinius eftersom det knappast kan vara fråga om någon annan.

I snart två sekel har man nöjt sig med det ideologiskt motiverade och uppenbart felaktiga påståendet från Strauss att någon skattskrivning för hela romarriket under Augustus regeringstid aldrig ägde rum. ”There is no extra-Lucan evidence that under Caesar Augustus a worldwide census occurred”, som det står i The New Jerome Biblical Commentary.

Sanningen är att i själva verket utfärdade Augustus inte mindre än tre påbud om skattskrivningar. Res Gestae Divi Augusti, som givit oss kunskapen om detta, upptäcktes redan 1555 och utgavs i vetenskaplig utgåva 1847. Den finns idag tillgänglig i bokhandeln i ett tiotal olika utgåvor med engelsk översättning och kommentar. Den finns också i tyska och franska utgåvor, ja, till och med i en svensk utgåva (Kejsar Agustus självbiografi. Den latinska texten med inledning, översättning och kommentarer av Anders Ollfors. Borås 1988). Ändå hävdas att det inte ägde rum någon skattskrivning under Augustus regeringstid. Denna faktaresistens är verkligen ett stort mysterium.

Claes-Otto Hammarlund

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Leif Johansson
Bra replik. Forskningen rör sig och det är kanske inte säkert att Jesus Seminar-folket har alla rätt. Ett memento för oss alla.
Henrik Koverberg
Härlig replik!