Ingemar Svantesson, katolsk präst och benediktinmunk, har reagerat på mitt och tidigare Per Ragnars inlägg om filmen Nunnan, att en människa går in i en inlåsning, där man enligt ordensregeln inte får bli nära vän med några andra nunnor. Man får några samtalstimmar. Det kan knappast skapa det som är grunden för ett kristet liv: älska din nästa, dig själv och Gud. Ur den treklangen kan man inte välja bort en av tonerna.

Liksom Jesus drog sig undan ibland, är det något som alla behöver, men inte livslångt för att bara älska Gud. Svantesson menar att Jesus visar sin ”slutliga kärlek” ”på korset, i en ’avskild’ kärlek, som tycktes vända ryggen till alla dem som han hade kunnat bistå.” Vänder Jesus ryggen åt människorna och världen på korset? Jesus på korset kan inte användas för att motivera inlåsning i ett kloster. I stället blir han där som dödsdömd ett med alla förtrampade och dödsdömda.

De exempel jag tog för att ifrågasätta det slutna klosterlivet var inte från några tillfällighetsbesökare, utan från Karen Armstrong, sju år i kloster: ”när världen krymper får man inga proportioner på klosterlivet”. Svantesson säger, att Merton ”påstås avvisa en avskild helighet”. Nej, broder Svantesson, han påstås inte, han gör det mycket tydligt i citatet jag återgav. Merton får sitt ”andliga uppvaknande” inte i klostret utan i shoppingcentret bland människorna. Och Luther var 19 år i kloster och kom ut och sa: ”I ett kloster är inte Kristus närvarande … där gör man bara gärningar för att själv helgas fram”.

Det är i mötet mellan ett jag och ett du som vi får livsmening. Mötet med en annan skapar bön och handling, när de tas på allvar. Inte bön med isolering och avskildhet. Det är i mötet vi får del av det verkliga, autentiska livet, där vi kan få hopp och glädje. Tack och lov att Jesus inte låste in sig!

Lars Åke Lundberg