Daniel Alvunger har i Kyrkans Tidning 2/07 framfört tänkvärda synpunkter om det partipolitiska inflytandet över Svenska kyrkan. Man behöver inte vara särskilt fritänkande för att inse att kyrkans nuvarande struktur och organisatoriska uppbyggnad behöver förändras. Att den behållit sin kommunalrättsliga organisationsform är patetiskt och dessutom destruktivt för verksamheten. Det avspeglas också i en gigantisk överbyggnad, både på stifts- och riksnivå. En överbyggnad som vi gräsrötter känner oss alltmer främmande inför.
  Alltmedan huvudet svällt till gigantiska proportioner arbetar vi gräsrötter med en verklighet där allt färre efterfrågar det vi har att erbjuda och där vi gläds om barnkören ökar från fem till tio barn i en församling med runt 2 000 invånare.

Kyrkans Tidning har en chefredaktör som försvarar den nuvarande ordningen och de minst sagt kostsamma kyrkovalen med allt färre deltagare. Och så är det med de flesta som livnär sig på den nuvarande ordningen, såväl politiker som tjänstemän. Men vilken nytta har vi ute i församlingarna av alla dessa tjänstemän och förtroendevalda och av den gigantiska överbyggnaden?

Uppenbart är att ogräsen tagit över och att det inte bara behövs en slåttermaskin utan också en rejäl jordbearbetning. Ska kyrkan bli en livgivande kraft i evangeliets tjänst krävs bland annat att den blir en frikyrka, befriad från alla kommunalrättsliga band, att församlingarnas årsmöten väljer ledamöter till lokal-, stifts- och riksnivå samt att arbetet på församlingsnivå får ökade resurser så att kyrkan får en mer balanserad kropp, där lemmarna återfår sin naturliga storlek och där huvudet inte framstår som en abnormitet.
  Svenska kyrkan på alla nivåer måste våga bryta mot gamla traditioner och maktstrukturer för att återfå såväl trovärdighet som attraktionskraft.

Sören Larsson
Rönö församling, Södermanland