Under ungefär ett års tid har några få kristna bemött profanhumanisterna i olika medier. Det stora intrycket från kristet håll ger annars tystnaden. Cirka 70 procent av befolkningen är medlemmar i kyrkan. I Svenska kyrkan arbetar 20 611 anställda. Hur kan det vara så tyst?
Med beteckningen profanhumanisterna syftar jag på företrädare för Förbundet humanisterna. Genom att säga profanhumanisterna vill jag bidra till att rädda det fina ordet humanist. Humanist är en hedersbeteckning på en bildad människovän. Humanist kan man vara som muslim, kristen, ateist, buddist. Vi är många som vill att det så ska förbli.

Det är uppenbart att en hel del kristna i Sverige saknar träning i att ge skäl för sin tro. Man har inte fått fostran i den svåra konst som heter apologetik. Apologetik är att försvara sin tro genom att ge skäl för den. Det som syns och hörs är evangelikal, högerkristen apologetik. Den är det bara att översätta  från USA, där finns den väldigt mycket.
Risken med den typen av trostolkningar är att kristen tro framställs som ett enda slutet system, sammanhållet av lösryckta bibelcitat och oberört av utmaningarna i den värld vi lever.
Rör man sig utanför Sveriges kristna enklaver (till exempel regioner av någorlunda bibehållen kyrklig sed, eller finmaskiga nätverk av hängivna kristna) är man nästan överallt avvikande som regelbunden gudstjänstfirare i Sverige. Att ge skäl för sin tro när man är så kallat ”vanlig svensk”, alltså svenne, är en utmaning. Många kristna förblir på sin kammare. Annars skulle det ju inte vara så tyst i debatten med profanhumanisterna.
Ska kristna i Sverige kunna vara aktörer i det mångkulturella samhället behöver man utbildningar i kristen tro som går på djupet. I en sådan lärande process är kristen tro ingen motsats till det man verkligen vet och känner. Tillsammans behöver man träna argumentation, intellektuell skärpa, bildning, ödmjukhet och bön. Kort sagt: att ge skäl för sin kristna tro.
Det gäller inte bara kyrkans anställda, utan varje kristen som vill skärpa sina argument.

Att ge skäl för sin tro räcker långt. Men det räcker inte. Nutidens viktigaste predikstol måste beträdas av kristna. Den predikstolen är medierna. I mediernas predikstol har religionens människor chansen att tolka sin tro och bidra till samtiden, men det är sällan så. Det kräver översättning och troskamp för att ha något att säga i mediernas predik­-stol.
Det som man delar med varandra i religiösa enklaver platsar sällan i medierna. Det kan vara uttryck för ärlig troskamp, men det måste översättas. Kanske Sturmark skulle kunna ge kurser i hur man bär sig åt? Under året som gått har han visat hur mästerligt han hanterar medierna.
 I två hundra år har man i västerlandet effektivt arbetat på att privatisera religionen till hemmet och enskildheten. I ett Sverige där folkomflyttningarna efter andra världskriget bröt kontakten mellan barnen och de äldre, gick trosöverföringen mellan generationerna om intet. Ett hem där man ber tillsammans verkar snart höra hemma på Skansen.
Eftersom inte heller skolan tar ansvar för kristet lärande, återstår kyrkan som lärande gemenskap. Resultatet märks i allmänbildningen. Kunskaper om religiöst liv har fallit bort från det allmänna vetandet. Vem kan i en mångreligiös värld förmedla förståelse när grundkunskapen saknas?

Avkristningen kommer sannolikt att accelerera. Det ställer Sven­ska kyrkan inför nya utmaningar. Var är de institutioner som fostrar kristna, ödmjuka, intellektuellt skarpa aktörer för det mångreligiösa samhället?
Att nutidens viktigaste predikstol så ofta saknar öppet kristna, manar till språng ut i medierna. Sturmark och hans kamrater har ju krattat manegen.
Upphör kristna att höras i det offentliga samtalet, betyder det svek mot alla som är hemligt sökande på sin egen kammare.
Jag drömmer om en framtidens kyrka där kristna ständigt tolkar det som händer och påpekar att världen är mer komplex än vad som ryms i korta slagord på en insändarsida. För att mötas på kultursidor och i samhällsdebatter behövs träning i ödmjukhet och intellektuell skärpa.
Manegen är krattad. Kliv fram!

Mikael Mogren
teol dr, fil mag, kaplan i Helga Trefaldighets kyrka,
Uppsala