Att kyrkorna är på uttåg från civilsamhället är en befängd tanke.
Spaning kan bedrivas på många sätt. Inre och yttre, skrapa på ytan eller gå på djupet.
Med all respekt för ecklesiologiforskningen i USA och på andra ställen, tycker jag nog att spaningen i förra numret av KT var något ytlig.
Att kyrkorna är på uttåg från civilsamhället är en befängd tanke. Nu för tiden samarbetar kyrkan med socialförvaltningar, skolor, äldreboenden, centrumanläggningar, privata företag, för att bara nämna några.
Poängteras ska att det inte alltid är kyrkan som söker samarbetet, många gånger är det civilsamhället som söker kyrkan. I dag finns det faktiskt mycket mer civilsamhälle att samarbeta med, än under tidigare historiska pandemier.
Kyrkan är inte alls osynlig under coronakrisen. Tvärtom, så många tidningsartiklar eller andra mediala omnämnanden som nu under krisen är det länge sedan vi som kyrka fick.
Det är vi, alla hans anhängare, som har till uppgift att ställa upp och hjälpa honom med glädje och optimism, inte med någon ogrundad pessimism.
Tidigare handlade det ofta om medarbetare som reste på medlemmarnas bekostnad, konflikter eller andra negativa sammanhang.
Präster, andra medarbetare, förtroendevalda är inte i karantän, om de inte råkar vara 70+ eller befinna sig i någon annan riskgrupp.
I dag arbetar de mer och spänner bågen hårdare, för att få ut kyrkans budskap. Plötsligt har det dykt upp en kreativitet som man inte vetat av att den fanns.
Vilket för oss över till den tredje punkten, att inga nya initiativ tas. Det gamla består ju, dop, vigslar och begravningar genomförs som vanligt, dock med de restriktioner som myndigheterna gett oss.
Förutom detta, delas det ut matkassar, görs inköp, man står på kyrktaken och sprider budskap, det inbjuds till vandringsgudstjänster, barnen målar fåglar för att göra världen vackrare med mera.
Listan kan göras mycket lång, men läsaren får använda sin fantasi, precis som kyrkan gör just nu.
Det är dessutom min fasta övertygelse att den oroliga medmänniska som förenats med någon av kyrkans tjänare i samtal och bön, känner sig lugnare under den pågående krisen.
Låt mig slutligen framhålla att virtuella möten inte är helt förkastliga, det har vi lärt oss under den här perioden, även om människa till människa är att föredra, och säkert kommer att bli det normala, när allt det vi har att leva med just nu är över.
Att Kristus skulle låta en pandemi försämra eller utplåna sin kyrka i världen, det får ni mig aldrig att tro, förändra kanske, men då till det bättre.
Det är vi, alla hans anhängare, som har till uppgift att ställa upp och hjälpa honom med glädje och optimism, inte med någon ogrundad pessimism.
Gunnel Jonsson-Monikander
kyrkorådets ordförande Farsta församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR