Ilska, besvikelse och sorg är vad jag känner när jag erfar Svenska
kyrkans svala engagemang för det drabbade Burma. Torsdagens exemplar av
Kyrkans Tidning (19/08) handlar på första sidan om diverse
organisationsfrågor och det praktiska förfarandet vid begravning ges
också stor plats.
Men den familj som aldrig hittar sina barns kroppar i vattenmassorna? Hur går det för den som aldrig har råd att köpa en kista till en älskad make? För några decennier sedan var Lutherhjälpen alltid aktiva i sådana här situationer och biskoparna anbefallde förbön och vädjade om katastrofbistånd från hela svenska folket. Nu hör jag ingenting! Heder och tack till Diakonia som öppnat särskilt Burmakonto. Är vi verkligen så primitiva att Burma är alltför avlägset för vår medkänsla?
Gun Bengtsson Vargön
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR