Kyrkans uppdrag avgörs inte av hur nöjda myndigheterna är

I Kyrkans Tidning den 26 augusti berättades det om en diakon som fått en erinran efter klagomål från en biståndshandläggare. Jag tycker att det här fallet är viktigt eftersom det handlar om vad diakoni egentligen är – att stå på den utsattas sida även när det är obekvämt. Och därför har jag satt mig in i de dokument som finns tillgängliga om fallet.

Bakgrunden jag ser i handlingarna var att en redan utsatt kvinna hade hamnat i en akut kris. Hon misstänktes felaktigt för bidragsbrott och fick både försörjningsstöd och ersättning från Försäkringskassan indragna. Plötsligt stod hon helt utan inkomst och riskerade att förlora sitt hem. Kvinnan hade det tufft med både språkbruket och att förstå systemet, och bad om hjälp hos en diakon.

Diakonen såg att situationen var mer än bara ett ärende på papper. Hon gick in som ombud, tolkade beslut, samordnade intyg och förde kvinnans talan. Efter några veckor stod det klart att misstankarna var fel och kvinnan fick tillbaka sitt stöd.

Trots detta slutade det illa för diakonen. En handläggare klagade till pastoratet, och även om flera intyg visade att hon agerat korrekt fick hon en erinran, och förlorade till slut sin tjänst.

Det här väcker viktiga frågor. En diakon är vigd till att stå på de förtrycktas sida. Att vara uthållig och ibland besvärlig är inte ett fel, det är själva uppdraget. Om kyrkan inte stöttar diakoner som tar sitt vigningslöfte på allvar riskerar vi att urholka vår trovärdighet.

Kyrkans uppdrag avgörs inte av hur nöjda myndigheterna är, utan av om vi står kvar hos den som drabbas hårt. Därför är det oroande när en diakon förlorar sitt arbete för att hon gjorde just det hon var kallad till. Vi behöver fler som vågar utöva profetisk diakoni, inte färre.

Anna Ardin
Diakon i Equmeniakyrkan och författare