Bengt Olof Dike kallar mig i KT nummer 3/12 för ”omtolkare” för att jag på min blogg (http://blogg.svenskakyrkan.se/domprostmats) den 1 januari skriver om vår kyrkas uppdrag under rubriken ”Deleta Missionsbefallningen”.
Han frågar mig och andra: Vill ni också problematisera Trosbekännelsen? I samma nummer av Kyrkans Tidning finns rubriken ”Trosbekännelsen i ny form på remiss”. Jo, det är nog så Dike, att vi som kyrka måste problematisera, tolka, och söka nya former för att uttrycka det eviga.
För mig är mission något oerhört positivt. Ja, själva grundfundamentet för allt vi som kyrka företar oss. Inför begreppet mission ser jag en kyrka som spränger gränser, en kyrka som är i rörelse, en kyrka som lever i världen, en kyrka som vågar, en kyrka i solidaritet. Kort sagt; en kyrka som inte lever inkrökt i sig själv utan lever sitt liv för världens skull - i Kristi efterföljd. Jag ser en Kristuscentrerad kyrka. Varje församling och kristen individ måste vilja dela sin tro med andra. Lite mindre trosblyghet och mer frimodighet skulle inte skada i vår kyrka!
Mission hemma i församlingen kan inte begränsas till behjärtansvärda kollektändamål och goda förbönsämnen med fokus på människor långt borta - utan handlar framförallt om uppdraget på den egna orten. Det är i det dagliga församlingslivet som mission är ett grundläggande perspektiv. Eller som Kyrkoordningen så väl sammanfattar poängen med varje församling i Svenska kyrkan:
”Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.” En vacker uppdragsbeskrivning!
Matteusevangeliets tre sista verser har i vår del av världen sedan mitten av 1800 talet kommit att kallas Missionsbefallningen. Men varför i singularis? Visst är hela Bibeln är en outsinlig inspirationskälla för vårt uppdrag i världen?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR