Tack diakoner och kyrkoherde i Sundsvall (och alla andra) för respons på min debattartikel! Det är för att jag är bekymrad över att vårt välfärdssystem är i gungning som jag menar att vi måste utveckla vår “profetiska” roll. Jag står fast vid att socialtjänstlagen är en fantastisk lag. Den är ett exempel på hur evangeliet kan förverkligas i praktiken; “Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder...” Det gör socialtjänsten varje dag. Det vill jag att socialtjänsten ska fortsätta att göra. Det är en rättighet.

I Svenska kyrkan är vi i praktiken mer godtyckliga. Vi är beroende av människors medlidande och fonders avkastning för att kunna ge hjälp. Jag vet inte hur det ser ut i Sundsvall, men i Stockholm har innerstadsförsamlingarna tillsammans miljontals kronor i fondmedel att dela ut till behövande årligen. I förorterna finns bara småpengar. Bor man på fel sida om församlingsgränsen får man ingen hjälp. Det är orättvist! I Stockholm och Sundsvall gäller dock samma socialtjänstlag. Genom denna tillförsäkras vi alla en skälig levnadsnivå. Här finns förstås mycket att säga om vad som rimligtvis borde ingå i denna skäliga levnadsnivå, och om hur mycket pengar man bör få för att klara sig. Men det var inte ärendet för min artikel.

Min artikel handlade om akuta situationer. Där anser jag att Svenska kyrkan inte ska ge ekonomisk hjälp. Våra resurser är begränsade och otillförlitliga. Och lagen är glasklar. Det är socialtjänsten som har ansvaret. Varför ska vi då använda våra begränsade resurser till detta? Om en person vänder sig till socialtjänstens och “hävdar nöd” måste socialtjänsten pröva detta, ge hjälp eller avslå. Det finns många rättsfall till hjälp när socialtjänsten ska göra denna bedömning. Man kan dessutom få hjälp flera gånger i rad; 

”En man hade använt en del av det akuta biståndet han beviljats i form av matpengar, till alkohol och ATG-spel. Därför nekade nämnden honom bistånd till mat för kommande period. Men kammarrätten konstaterade att mannen fortfarande var i en akut nödsituation. Han kunde inte nekas matpengar för att han använt pengarna för den föregående perioden på ett sätt som inte var ekonomiskt försvarbart.” (Kammarrätten i Jönköping 2009-03-05, mål nr 174-09)  

Kanske behöver Svenska kyrkan i samtal utveckla en handlingsplan tillsammans med socialtjänsten för att förebygga att personer faller mellan stolarna?! Jag tror att socialtjänsten har en del att lära av Svenska kyrkans erfarenheter, och ett samtal kring vad vi menar med en “akut situation” är på sin plats.

Om en person är i uppenbar nöd och socialtjänsten vägrar ge hjälp ska dock Svenska kyrkan slå på stora trumman, vara påläst och full med pondus. Vi kan be om personers fullmakt och hjälpa dem att överklaga till Förvaltningsrätt och Kammarrätt. Vi kan vid behov söka prövning hos Högsta Förvaltningsdomstolen. Vi kan anmäla till Socialstyrelsen och till Justitieombudsmannen (JO). Svenska kyrkans uppdrag är att stå på de akut behövandes sida, slåss för deras rättigheter, och i ett sådant fall inte lämna inte socialtjänsten i fred!