Nattvardselementen är Kristi kropp och blod men också bröd och vin

Biskoparna svarar (Kyrkans Tidning nummer 7/20) på min läsning av biskoparnas herdabrev (Kyrkans Tidning nummer 6/20).

Jag skulle kunna skriva mycket om det, men här är några anteckningar som följer ordningen i biskoparnas svar.

Jag hade tolkat biskopsbrevets användning av ”evangelisk-luthersk” som ett sätt för biskoparna att legitimera sina uppfattningar. Begreppet tillför egentligen ingenting.

Min dator räknade att ”evangelisk-luthersk” förekommer 32 gånger i biskoparnas korta text och man kan genom en enkel argumentationsanalys se hur termen används. Sen kan man fundera på om inte termen också fått makt över tanken.

Biskoparna fortsätter med stor envishet i sitt svar till mig att blanda ihop ”väsenslära” och ontologi (”aristotelisk väsenslära”) på det sätt man gjorde på 1800-talet.

Det är alltid svårt att närma sig nattvardens mysterium från ett filosofiskt perspektiv, men det är nödvändigt. Häri har naturligtvis biskoparna rätt. Men kommer man då fel får det konsekvenser.

Jag ska här bara antyda svårigheten med hur de beskriver romersk-katolsk transsubstantiationslära: ”Gåvorna ser ut som bröd och vin [min kurs.], men deras substanser har alltså förvandlats.”

Jag vill belysa problemet med ett citat från den anglikansk-romersk katolska dialogen (1979) vars innehåll på denna punkt bejakades av Troskongregationen och Enhetsrådet och som stämmer överens med Joseph Ratzingers arbeten med transsubstantiationsläran.

Frågan gäller hur brödet och vinet ”transsubstatieras” till Kristi kropp och blod: ”Det implicerar inte en materiell förändring. Inte heller implicerar det liturgiska bruket av ordet att brödet och vinet blir Kristi kropp och blod på ett sådant sätt att hans närvaro i det eucharistiska firandet är begränsad till de konsekrerade elementen.

"Det implicerar inte att Kristus blir närvarande i eucharistin på samma sätt som han var närvarande i hans jordiska liv. Det implicerar inte att hans närvaro följer fysikens lagar i denna världen. Vad som följer av dessa påståenden, och som här bekräftas, är en sakramental närvaro för vilken Gud använder denna världs realiteter för att förmedla den nya skapelsens verkligheter" 

"Detta livets bröd blir det eviga livets bröd. Innan den eucharistiska bönen svarar den troende på frågan vad nattvardsbrödet är: Att det är bröd. Efter den eucharistiska bönen blir svaret på samma fråga: Att det är i sanning Kristi kropp, Livets bröd.”

Två saker är viktiga i det här sammanhanget: att närvaron är sakramental, inte fysisk, och att biskoparna bör yttra sig mera insiktsfullt om transsubstatiationsläran.

Hur förhåller sig detta till den lutherska så kallade konsubstantiationsläran som biskopsbrevet omnämner? Kristus är verkligen (realiter) närvarande ”i, med och under” brödet och vinet men brödet och vinet är också verkligt. Det finns en dubbel realpresens, om man så vill.

Det fanns två sätt att tackla konsubstatiationsläran, den ena fördömdes av lutheranerna. Den konsubstantiationslära som accepterades använde begrepp från kristologin och frågan om Kristi två naturer, hans mänskliga och hans gudomliga.

De ”är utan sammanblandning och förvandling, oupplösligt och oskiljaktigt förenade”. Det betyder att nattvardselementen till sin minsta del både är Kristi kropp och blod och samtidigt bröd och vin.

Biskoparna skriver i sitt svar till mig: ”Ingenstans föreskriver vi … att redan konsekrerat ska konsekreras igen” och att sakramentsskåp ”diskuteras över huvud taget inte i biskopsbrevet”.

Men i biskopsbrevet står det: ”Överblivet bröd som inte konsumeras bevaras och förvaras på ett värdigt sätt i sakristian och används vid en senare gudstjänst. Det kan, men måste inte, förvaras i ett särskilt kärl. Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd.”

I biskopsbrevet står det vidare att ”instiftelseorden måste läsas vid varje kommunionstillfälle” därför att det är inte förenligt med biskoparnas uppfattning ”att bevara brödet och vinet som så kallade reservata. Ett sådant förfarande görs i syfte att vid ett senare tillfälle dela ut elementen bland sjuka eller frånvarande.” Alltsammans handlar naturligtvis om sakramentsskåp.

Så visst behandlar biskoparna frågan om sakramentsskåp. Många församlingar i vissa delar av Sverige har för ibland dyra pengar låtit göra sakramentsskåp. Jag undrar vad de förtroendevalda tänker nu om sina biskopar.

Sven-Erik Brodd