Vad händer när mässorna i Svenska kyrkan skruvas ned till ett minimum, eller nattvardsfirandet upphör att vara kyrkans puls för en tid?
Biskoparnas, i vissa stycken abstrakta, brev om nattvarden (2020) mötte en överrumplande pastoral verklighet.
Många är vilsna. ”Jag vill ha nattvard”, sa en person till mig på Palmsöndagen när kyrkan var öppen för bön och samtal samt ljuständning, men inte mässa.
Kyrkan slutar inte be, men här i Linköpings domkyrkopastorat firar vi inte mässa till följd av Corona-utmaningen och med den tillhörande restriktioner och rädslor.
Vad händer med Kristi verkliga närvaro? Ofta beskriver vi mässans firande som viktigt för att världen ska leva. Ett aktualiserande av Kristi offer som håller världen frisk.
Vad händer med församlingens bön och gemenskap utan mässfirandet? Dessa tre hör så intimt samman. Att de ”stora” mässorna begränsas, när regeringen sätter ett tak på 50 deltagare, förstår vem som helst.
Vår söndagsmässa är för ”stor” - men vi kunde ha firat flera ”små” mässor. Och alla de ”mindre” mässorna hade mycket väl kunnat få fortsätta. I vårt sammanhang: tisdag morgon, onsdag kväll och torsdag lunch. Och den deltagare som känner oro måste inte kommunicera, men får ändå del genom synliggörandet (se Jesper Svartvik här i KT).
Även om restriktionen skulle sättas så lågt som till 2 personer är det fortfarande möjligt att fira mässa med en ministrant. ”Där två eller tre är församlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matteus 18:20). Och genom Kristi offer läks världen ständigt på nytt. I Borgåöverenskommelsen 1992 slås fast att mässan är: ”Kyrkans verksamma förkunnelse av Guds mäktiga gärningar.”
I ett historiskt och ekumeniskt perspektiv är tacket och offret, åminnelsen och närvaron, något som aktualiseras i nattvarden.
I Coronautmaningen tror jag mer på ökad puls; bön, gemenskap och mässa, som med evighetens läkemedel förmår hålla kyrkokroppen och världen levande.
Per-Inge Planefors
präst i Berga, Linköpings domkyrkopastorat
LÄGG TILL NY KOMMENTAR