Politisk konsensus är inget självändamål för kristenheten

Ulf Lönnberg
Foto: TT

Samhällsengagemang kan och ska genereras av individens religiösa tro eller filosofiska inriktning. Men i den demokratiska rättsstaten står lagen över tro och religion.

REPLIK

Lars H Gustafsson vill bilda en ny rörelse, Andlig Demokratisk Samling (ads). ”Kanske inte som politiskt parti” skriver han och pekar ut konkreta politiska problem att åtgärda: ”I en tid med krig, hat, klimathot liksom ökande psykisk och existentiell ohälsa behöver vi [kristenheten] samlas på nytt.” Men till vad?

Är kristenhetens ideal att vara politisk opinionsbildare och partipolitiskt obunden eller religiös samhällsinspiratör utan partipolitisk inverkan?

I en tid med brutal omdaning av vårt religiösa landskap med parallella normer och religiösa påbud från extrema urkundstolkare behöver vi - som räknar oss till kristenhetens, demokratins och rättssamhällets försvarare - mobilisera oss målmedvetet.

Att Svenska kyrkan tillämpar läran genom ställningstaganden för och emot partiers förslag på den politiska dagordningen stänger dörren för delar av kristenheten. Det tar många medborgare, och även medlemmar i Svenska kyrkan, avstånd från.

Vi behöver uppbåda medborgerligt och politiskt engagemang för att upprätthålla västerländskt kristna värderingar och normer som tjänar - och som tjänat - vår demokrati och vår rättsordning väl.

Lars H Gustafssons agenda - att vidareutveckla samhället utan polarisering till ett slags opreciserat politiskt konsensus - bereder vägen för naiva partipolitiker, vänster- och högerextremister, politisk islam och för snäva identitetspolitiska gruppintressen.

Jag menar mig ha en identitet inom kristenheten men utan religiös övertygelse eller fast eller lös samfundstillhörighet. Samhällsengagemang kan och ska genereras av individens religiösa tro eller filosofiska inriktning. Men i den demokratiska rättsstaten står lagen över tro och religion. Religiösa urkunder ska inte - som inom politisk islam - vara statens rättskälla. Gränslösa religiösa påbud och normsystem i religionsfrihetens namn ryms inte i FN:s konventioner om religions- och åsiktsfrihet.

Självklart står det Lars H Gustafsson fritt att bilda parti eller rörelse för att stävja krig, hat, klimathot samt psykisk och existentiell ohälsa. Men utan rågång mellan religiös konsensus och polarisering å ena sidan och politisk konsensus och polarisering å den andra blir Gustafssons parti konfessionellt eller så blir hans rörelse en sektliknande organisation utan boskillnad mellan politik och religion.

Låt oss erinra oss vad den tyske finansministern Wolfgang Schäuble (CDU) sade vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg i november 2016:

”Staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.”

Så, Lars H Gustafsson, inget hindrar dig att mobilisera kristenheten för ett brett samhällsengagemang. Där ska individen själv kunna välja ett politiskt uppdrag för lagstiftning, demokratisk styrning och normbildning eller ett samfundsuppdrag med fokus på religiös orientering och normbildning i det civila samhällets tjänst.

Ulf Lönnberg,
driver bloggen www.svenskreligionspolitiskdebatt.com

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.