SLUTREPLIK. Om den senaste tidens många utfästelser ska omsättas i praktiken är det fråga om en radikal nyorientering av hela verksamheten vid STI, menar debattör Jesper Svartvik.
Det är inte så litet gripande att ta del av alla texter som ger uttryck för kyrkokansliets och kyrkostyrelsens nyvaknade intresse för judisk-kristen dialog. Under tio års tid behövde jag ständigt försvara att mina kurser och övrig verksamhet vid STI skulle ha just den huvudinriktningen. Gång på gång uppmanades jag att ägna mig åt andra – mer politiska – ämnesområden i stället. För att tillgodose detta önskemål initierade jag för några år sedan ett internationellt projekt som inom kort publiceras av Paulist Press under namnet ”Enabling Dialogue about the Land”. Syftet med detta projekt har varit att finna vägar för den interreligiösa dialogen att spela en konstruktiv roll i olika samtal om Landet. Ofta lyser dialogen tyvärr med sin frånvaro. I värsta fall ger de som är engagerade i den politiska diskussionen uttryck för stereotyper om den teologiskt Andre.
Nu läser jag alltså en mängd texter i Kyrkans Tidning om att ingenting framöver ska vara så viktigt på STI som just judisk-kristna relationer. Det är, som sagt, tvära kast. Jag har sett nära nog samtliga kursprogram för STI:s kurser under de gångna tio åren. Jag vet att de studenter som inte läste mina kurser inte sällan återvände till sina sammanhang i Sverige och teologiska seminarier i andra länder med samma stereotyper om fariséer, lagen, judar och judendom som de hade när de kom till STI.
Om den senaste tidens många utfästelser ska omsättas i praktiken är det alltså fråga om en radikal nyorientering av hela verksamheten vid STI. Det kan nu inte längre vara fråga om blott ett hastigt besök på Yad Vashem; det måste dessutom erbjudas föreläsningar om den mångfacetterade antisemitismens historia för att STI:s kursdeltagare ska förstå hur fastrotad den är i västerlandets idéhistoria.
Det finns ju olika slags antisemitism, exempelvis politisk (”judarna styr världen”), sekulär (”de var penningutlånare; det är därför de är så avskydda”), rasistisk (”det finns en judisk essens”) och religiös (”judarna dödade Jesus”). En viktig uppgift för STI måste alltså vara att blottlägga att det är i de kristna sammanhangen som somliga av dessa tankegångar har fått sin största spridning.
Martin Luthers utläggning av det åttonde budordet är, som bekant, att vi uppmanas att inte förråda, baktala, sprida lögner eller tala illa om vår nästa. I stället ska det vara så att vi ”tänker och talar väl om [vår nästa] och tyder allt till det bästa.” Så vill jag nu göra. Jag förväntar mig alltså en radikal förändring av STI:s samlade verksamhet, helt i enlighet med alla de utfästelser som gjorts under de senaste månaderna.
För dem som inte har lika stor tilltro som jag till kyrkokansliets personal och kyrkostyrelsens två vice ordförande bör en opartisk utredning tillsättas som får i uppgift att granska verksamheten vid STI. Bland annat måste en sådan utredning undersöka: (a) kursinriktning (i synnerhet de internationella kurserna och journalistkurserna som hittills har haft uttalat politiska syften), (b) lärandemål för de olika kurserna (hur bemöter STI nedärvda och felaktiga uppfattningar om judenhet och judendom?) samt (c) STI:s långsiktiga mål för judisk-kristen dialog under, förslagsvis, en femårstid. (Vilka planer har STI:s ledning på att bland annat publicera texter för att vitalisera den svenska teologiska fördjupningen inom judisk-kristna relationer?)
Vi är många som ser fram emot att ta del av den sammanställningen av det långsiktiga arbetets visioner och lärandemål. Det är livsviktigt i en tid av ökande antisemitism.
Jesper Svartvik
stiftsteolog i Karlstads stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR