Så blir kyrkolokalen ett museum

För så är det, inga beslut sker i ett mänskligt vakuum och den som är satt att vaka över kulturskydd kommer alltid att sätta detta framför andra intressen. Det står inte i lagen att bänkarna i en kyrka ska vara vända hit eller dit, det är en bedömning av individer.

Allt blev övertydligt när Adolf Fredriks församling ville flytta några bänkar för att öka attraktionen i kyrkorummet och anpassa till modern liturgi och andra aktiviteter. Vi vill vända bänkarna mot dopfunt och altare, då vi i kyrkan tycker att dopet är och altaret är något väsentligt.

Fyra bänkrader som i dag bryter harmonin i kyrkliga handlingar och annan verksamhet ville vi vända på, samt passa på att ytterligare handikappanpassa kyrkorummet. Knappast någon dramatisk förändring.

I klartext; det är dessutom ekonomiskt viktigt eftersom det finns potential att utnyttja kyrko­rummet mer, det är attraktivt, ligger centralt och dessutom är just nu grannkyrkan stängd på obestämd tid. Kyrkorummets roll uppmärksammas i regeringens skrivelse 2018/19:122 ”Det kyrkliga kulturarvet” som beskriver kyrkobyggnadernas betydelse också för det allmänna kulturlivet och därmed är ett gott stöd för den varsamma förändring som Adolf Fredriks församling önskar i kyrkobyggnaden. Regeringsskrivelsen antyder en förväntad och berättigad skatteåterbäring för den kyrkoantikvariska ersättningen.

Vår ansökan följde alla rutiner inklusive kravet på en oberoende, av oss bekostad, antikvarisk bedömning. En bedömning som såg till helheten i kyrkorummet, inte en enskild detalj och därför tyckte det hela var ok.

Svaret från länsstyrelsens kulturbyråkrati; vårt argument att öka attraktionskraften i kyrko­rummet, att främja kyrkans möjlighet som en träffpunkt i samhället och att nuvarande inredning ger besökare sämre förutsättningar att ta del av kyrkliga handlingar, gudstjänster och evenemang ”bedöms inte väga tillräckligt tungt för att förslaget ska tillåtas”. Bänkarnas nuvarande placering belyser ”visuellt och begripligt” liturgins skiftningar och historiska uttryck genom tiderna och har därför ett kulturhistoriskt värde”.

I klartext, kyrkolokalen ska vara ett museum, verksamheten är underordnad.

Den första frågan som inställer sig är; visuellt och begripligt för vem? Knappast någon av vår vanliga förrättningsbesökare har en aning om liturgins skiftningar sedan 1800-talets början och kommer aldrig att bry sig. Det kan ju i så fall exemplifieras med en utställning eller foton och skisser om de många förändringarna i kyrkorummet sedan kyrkan byggdes på 1700-talet. Jag har själv sett och upplevt ett antal bara sedan 50-talet i den aktuella kyrkan.

Beslutet är i bästa fall fattat för att tillfredsställa antikvariska nördar, i sämsta fall för att det var enklast att säga nej.

Kulturhistorien lägger sig som en våt filt över många församlingar. Det är gravstenar som skall underhållas, kostsamma restriktioner vid renoveringar, monument som måste putsas av specialister med timlöner långt över en normal lokalvårdare etc. Kostnaderna för detta kan inte i framtiden bekostas av församlingar med krympande medlemstal.

Den kyrkoantikvariska ersättningen räcker inte i en kyrka där medlemsandelen ligger på 40–50 procent av församlingens invånare.

Vad händer med de kulturella värdena om vi tvingas stänga dörren för att vi inte har råd med vaktmästare? Eller ska vi spara in kostnaderna för en ny åsk­ledare…

Till sist kommer den väsentliga frågan, vad är kultur? För mig är kultur att människor delar en gemenskap i tusentals år, må vara kristen muslimsk eller judisk, och att den gemenskapen fortlever. Då väger väderstrecken på några bänkar lätt. Bänkar är döda ting som är kultur bara i ett sammanhang, det är människorna som sitter på dem och som kan tänka och skapa ett sammanhang som gör kulturen till vad den är (och naturligtvis religionen).

Anders Jörle
Kyrkorådets ordförande 
Adolf Fredriks församling i Stockholm