Samtalet oslagbart redskap

Den senaste tiden har inneburit mycket ”damned if you do, damned if you don’t”, när det ropas efter biskopsröster. Personliga samtal har förts som sedan citerats och kommenterats i bloggar. När samtal inte har förts blir kommentaren: ”biskopen tycks vara oförmögen att gå in och ta ett pastoralt ansvar”. Trots risken vill jag reflektera över hur jag vill ha det.  

Vi ska alla vara noggranna med orden. Näthat är något helt annat än att ställa frågor till en nomineringsgrupp eller att ifrågasätta biskopars göranden eller inte göranden. Att ifrågasätta tillhör det viktiga samtalet i vår kyrka. Tystnar det, är vi ett annan slags kyrka än den vi vill vara. När jag som biskop ifrågasätts funderar jag alltid om debattören har fog för sin kritik. Ibland är det så, ibland inte. Dock går jag inte i svaromål kring allt. Oftare bjuder jag in till samtal.

Så här vill jag ha det: Debatten ska föras i en ton så att det som sägs på nätet ska kunna sägas offentligt och ansikte mot ansikte. Annars ska det inte sägas alls. Kyrkan ska präglas av nåd och förlåtelse, samtidigt som den ska ha så högt i tak och så låga trösklar så att både den med säkra och den med vilsna fötter får plats. När Kristus är i centrum, blir det så. Tillåtande och förlåtande.

Jag har nyligen läst Pia Sundhages utmärkta bok Spela på bästa fot. Hon lotsade det amerikanska fotbollslaget till OS-guld genom att spelarna fick samtala sig fram till gemensamma lösningar. Allt utifrån Sundhages devis: Vi gör varandra bra.
Vi har ett annat mål. Vi ska förkunna evangelium och verka så att Kristus står i centrum. Om vi inriktar på att göra varandra bra och inte göra varandra illa, kan vi lyckas. Pia Sundhage använde samtalet som det oslagbara redskapet. Jesus gjorde det också. Jag gör det också.

Eva Brunne
biskop, Stockholms stift