Strategi för hantering av asylsökande konvertiter saknas

I min församling har vi tagit emot asylsökande som sökt sig till Sverige och genast vid ankomsten angivit som skäl att de var kristna.

Några kom före det magiska datumet i slutet av november 2015 och erhöll placering från Migrationsverket. En tredje, en kvinna, anlände den 23 december samma år och hade släktingar på orten och behövde ej placering. Alla sökte sig till vår kyrka och församling.

De deltog flitigt i gudstjänsterna sen de funnit boende på orten i början av 2016.  De kontaktade kyrkoherden och erhöll dopundervisning och döptes sedan vid olika tillfällen under senvåren 2016.  Dop hade varit omöjligt i ursprungslandet för dem alla. Även annan undervisning om agendor med mera erhölls genom frivilliginsatser.

De, som anlände före det magiska datumet, erhöll tillfälligt uppehållstillstånd, den sist anlända fick vänta länge på att hanteringen påbörjades. I januari 2019 blev det så förhandling vid Migrationsdomstolen för henne, där beslutet blev avslag.

Begäran om överprövning avslogs även den av Migrationsöverdomstolen, med för mig oförståeliga skäl; en, sedan en uppenbarelse, mångårigt kristen kvinna från ett muslimskt land som under ett par år missionerat inom sitt språkområde, döpt inom Svenska kyrkan, en av församlingens trognaste gudstjänstbesökare, frivilligarbetare inom församlingen.

Nu inträffar det som gjort mig observant på att Svenska kyrkan inte har en strategi för hur de konvertiter som nekas asyl, och därmed uppehållstillstånd, kan få det stöd som de som döpta medlemmar av Svenska kyrkan tryggt borde kunna lita på. 

Efter det att begäran om överprövning avslagits insåg vi, som stöttat henne, att nu var det läge att anmäla till Europadomstolen, och arbetade så med texten. Vi var ju amatörer! Viss kontakt hade funnits med Rådgivningsbyrån. Texten sändes därför dit för synpunkter. Hade vi rätt formuleringar? Fattades något? Skulle något tas bort?

Kvinnan var nu statslös och papperslös. (Vilket torde ha varit förstått av byrån, numera Asylrätts centrum en organisation som Svenska Kyrkan bidrar till driften av.)

Efter domens laga ikraftträdande hade vi 3 månader innan anmälan skulle vara inne. Vi väntade och väntade på den hjälp vi litade på skulle komma. Efter två månader kom svaret att man inte kunde driva ärendet! Det var inte det som efterfrågats! Vi var förbluffade.

Vi sände så in anmälan. Ännu har inget avhörts. Några avgöranden, som inger hopp, har dock kommit från domstolen.

Vad som förvånar mig, och som avslöjar det katastrofala i att Svenska kyrkan inte har en strategi för hantering av sina asylsökande konvertiter, som nekats uppehållstillstånd, är att inget intresse har visats från vare sig församling, stift eller Asylrättscentrum.

Inte heller från Ärkebiskopen där undertecknad har försökt få en förklaring till varför kyrkans ledning inte fullföljer sitt diakonala uppdrag. Ett uppdrag som är den viktigaste uppgiften för oss som kristna.

Under det gångna året, har jag på olika sätt försökt få Svenska Kyrkan att kliva ut ur garderoben, eller snarare skuggan av Sveriges kristna råd! Man accepterar, i mina ögon, en icke beslutad inkvisition utan att tydligt ifrågasätta den.

Jag känner att de lokala församlingarna behöver stöd, eller snarare vägvisning, från högsta ledningen om hur de bör agera. Tystnaden är total.

Detta har jag på olika sätt ställt frågor till ÄB om men får inget svar om hur det diakonala ansvaret för dessa papperslösa och statslösa asylsökande konvertiter som nekats uppehållstillstånd kommer till uttryck i kyrkans lednings strategi (orden nedan inspirerade av Biskopsbrevet om diakoni som kom för ett par år sedan) :

Vad gör Svenska kyrkans högsta ledning för att

✔ skapa en atmosfär präglad av andra människors behov?

✔ vara en själavårdande miljö? (Vad vill du att jag skall göra för dig? Mark 10:51), och inte minst

✔ vara röstbärare, det vill säga ta strid och ge röst åt utsatthet?

Brita Maria Nordström
förtroendevald för Posk