Svenska kyrkan behöver en kulturteologi värd namnet!

Jonas Eek skriver på ett angeläget sätt i sin krönika Musiken återskapar - världen och människan, KT nr 9 29/2 2024, om musiken som ett folkspråk för evangeliet. En livstydare och trostolkare, ett tilltal för tron som kan vara enklare att relatera till än annan förkunnelse. Detta är ett gängse sätt att beskriva musikens uppgift i kyrkan. Det kan dock uppfattas som att musikens och andra kulturella språk ska underordnas ordets förkunnelse, även om orden ibland kan verka vara trötta och nötta.

Ett sådant förhållningssätt borde vara ett problem i vilken kyrka som helst, inte minst i en luthersk där evangeliets sak är överordnat allt. Trons språk måste ses som flerspråkigt med en kulturell mångfald av uttryck, om inte en viss språkform skall anses vara sakrosankt i sig, och de övriga endast vara kompletterande. Därför måste en kulturteologi värd namnet också problematisera vad språk och kulturella uttryck är över huvud taget.

Förhållningssättet bör vara att samtliga språk och kulturella uttryck för tro, enligt ett inkarnatoriskt synsätt, i grunden är komplementära. Inget är överordnat det andra utan de samverkar. Kulturen är inte himmelrikets metkrok, för att låna Olov Hartmans varnande bild, som legitimeras av tanken om att folket eller den stora massan behöver enklare uttryck, för att inte famla i blindo eller tröttna. Språken har olika funktioner men i ett pastoralt sammanhang tjänar de alla evangeliets sak på ett likvärdigt sätt.

Därför måste kyrkan fördjupa sin teologiska reflektion och självförståelse, kring det som rör mångspråkighet och kultur. En kulturteologi som både är dogmatiskt och erfarenhetsmässigt baserad endast utifrån evangeliets sak, och där Gud ses som det bortomspråkliga mysteriet. En kulturteologi där sakramenten är och förblir grunden, dvs Guds frälsande handlande i Jesus Kristus genom den heliga Anden, oaktat och samtidigt samspelande med människan, skapelsen och mångfalden av språkliga uttryck.

En kulturteologi värd namnet innebär en ständig reflektion kring vad språket eller språken är och en insikt om rikedomen i mångspråkigheten. Det kan förvisso leda till en känsla av kontrollförlust men samtidigt öppna för evangelisk frihet och rikedom. En ny väckelse där människor känner igen och bekräftas i Guds tilltal och evangeliets befrielse via olika språk och gestaltningsformer, var och en på sitt sätt, likt pingstens skeende!

Under mer än ett decennium har Hedvig Eleonora församling målmedvetet försökt att utveckla en sådan kulturteologi med pastoral bärkraft. Hedvig Eleonora kyrka är i dag en kulturkyrka med ett tydligt centrum i dopfunt och altare, en kyrka med vidöppna portar och hög kupol som visar att mångspråkighetens rymd är oändlig, liksom mysteriet är oändligt och bortomspråkligt. En kyrka där Ordet är i schwung på varierande och olika sätt!

För menar vi verkligen att Gud är det bortomspråkliga mysteriet, är Gud även bortom de språkligt formerande ordens form. Därför är den mångspråkighet som det handlar om, bortom kyrkliga rågångar och traditionsbildningar. Här finns varken katolskt, ortodoxt, reformert eller lutherskt.

Det som finns är enbart evangeliet självt. En kraft bortom det mänskliga men samtidigt är förenat med det mänskliga, språkliga och kulturella – ett samband som ständigt behöver reflekteras och beskrivas, låt vara på ett provisoriskt och sonderande sätt.

Så kan kyrkan bli desto mer trovärdig och relevant genom en kulturteologi som är värd namnet. En teologi vars grund är korset och lovsången och vars mönster är genom död till liv. Ett ansikte som både är fördolt och närvarande i det mänskliga och skapade, tills vi en gång får se, ansikte mot ansikte.

Sven Milltoft, kyrkoherde

Sofia Bergström, bitr. kyrkoherde

Erik Lundström, diakon