Millennieskiftets stat-kyrkareform har fyllt tio år. Blev resultatet det vi trodde? Till stora delar är vårt svar ja.
Svenska kyrkan är oförändrat det som utlovades: ett evangelisk-lutherskt trossamfund och en öppen folkkyrka som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. Friheten i förhållande till staten har fullföljts i linje med den utveckling som påbörjades under 1980- och 1990-talen.

Att andelen invånare som tillhör Svenska kyrkan har sjunkit är inte oväntat. Antalet födda utomlands har ökat starkt och generationer med hög medlems­andel har ersatts av generationer med en lägre andel. Nedgången har pågått länge. 1970 var andelen 97 procent, 2000 knappt 83 procent och nu 73 procent.  Det kan jämföras med prognoserna före reformen: 70–75 procent 2005 respektive 74 procent 2010.

De aktiva utträdena har ökat, men sambandet med reformen i det avseendet är inte särskilt tydligt. Utträdena är mer komplexa och motiveras i hög grad av den egna ekonomin och av att anknytningen till kyrkan avtagit. Nedgången oroar, det är sant, men oberoende av relationerna till staten hade det inte varit rimligt att tro att vi i ett mångreligiöst land och med försvagade kyrkliga traditioner skulle kun­na ha ett medlemsantal som motsvarar 80 procent av befolkningen.

Vi känner en stor oro för den nedåtgående dopfrekvensen bland barn vilkas föräldrar är medlemmar i Svenska kyrkan. Visserligen döps 78 procent av dessa barn, men siffran borde vara högre. De satsningar som gjordes då dopet blev medlemsgrundande bör vara ett fast inslag i församlingsarbetet.
Ekonomin i församlingar och samfälligheter har trots ett minskat antal medlemmar varit stabil 2000–2008. Intäkterna har ökat från 11,7 miljarder kronor till 16,3 miljarder, kyrkoavgifterna från 8,3 miljarder till 11 miljarder och prästlönetillgångarnas marknadsvärden har fördubblats. Här är emellertid den framtid vi nu kan se mer oroande.  De goda åren tycks inte ha använts för att bygga upp en buffert inför de sämre tider som förestår redan 2011 och 2012.

Det fanns en oro för att de nödvändiga strukturförändringarna skulle vara för svåra för Svenska kyrkan att hantera. Risken man såg var att närheten mellan församlingar och stift skulle göra att indelningsfrågor var för heta för stiftsstyrelserna. Strukturförändringarna har gått förvånansvärt fort och, trots konflikter på några håll, mer smärtfritt än de flesta väntat sig. Antalet församlingar har sedan 2000 minskat med nästan 42 procent, från 2 517 till 1 467. Antalet samfälligheter har mer än halverats, från 611 till 286. Antalet pastorat har minskat med cirka 16 procent, från 1 081 till 911.

Också inför de kyrkliga valen fanns farhågor. På den punkten har nog de betänksamma fått rätt. Visserligen ökade valdeltagandet från 1997 års 10,2 procent till 14,2 procent år 2001. Förklaringen till det var enkel: Det första valet i kyrkans egen regi, Sverigedemokraternas deltagande och debatt om de politiska partiernas roll. 2005 var deltagandet 12 procent och 2009 11,9 procent.
Erfarenheterna talar för att valen bör förenklas och att de direkta valen bör minskas till förmån för indirekta val, i vart fall till samfällighet och kyrkomöte. Ibland kan indirekta val vara mer demokratiska och representativa, till exempel när valdeltagandet är mycket lågt.

Många befarade också att den nya ordningen för biskopsvalen skulle leda till att enbart präster i det egna stiftet skulle väljas och att det skulle bli stopp för kvinnliga kandidater. Så blev det inte. 13 biskopar har valts sedan 2000. Tio av dem kom utifrån. Bara tre hade tjänst i stiftet då valet hölls. Tio män och tre kvinnor valdes. Bristande jämställdhet? Ja, men ett bättre resultat än regeringen tidigare åstadkommit. I kommande val utgår vi från att en ny och stor generation kvinnor som är präster i Svenska kyrkan kommer att framträda som biskopskandidater.
Sammantaget menar vi att Svenska kyrkan har klarat av sitt nya ansvar.

Carl Gustaf von Ehrenheim
Sören Ekström