Svenska kyrkans planer tar inte hänsyn till invånarna

Sveriges landskapsbild står inför risken att förändras radikalt till följd av utbyggnaden av storskaliga solparker. Vid årsskiftet var ca 28 000 hektar ansökta hos länsstyrelser runt om i Sverige för att täckas med solceller. Att bygga stort är ofta en förutsättning för att satsningen ska bli lönsam.  Behovet av närhet till elöverföring och villiga markägare i solmässigt gynnsamma lägen leder etableringarna till pastorala landskap där människor ofta bor.

Av de ytor som ska bli aktuella för solparker hoppas Svenska Kyrkan genom prästlönetillgångarna att få installera på en yta om 4266 hektar. Målet är att till år 2030 ha byggt ut 1000 hektar.

I Göran Enanders utredning av Svenska kyrkans prästlönetillgångar uppstår frågan om alternativa användningsområden av mark som kan vara lönsam och därigenom finansiera skydd av skog från produktion. Här konstateras på sidan 123 att vindkraft ”väcker opinion lokalt och på sina håll starkt motstånd från närboende. Några stift lyfter att frågan är så pass känslig att medlemmar hotar att lämna kyrkan om vindkraft etableras på kyrklig mark”.

Mot bakgrund av detta motstånd mot vindkraften resonerar istället utredningen att storskalig solkraft kan vara lösningen. Men samma relationsproblem till närboende uppstår med solkraftens stora ytanspråk. I Frödinge och Dädesjö där stora ytor av kyrkans mark planeras för solkraft samlas människor i bygdegårdar och undrar varför kyrkan vill förvandla stora arealer i bygden till inhägnade energifabriker. Närboende undrar vad deras utsikt från köksbordet kommer bestå av, hur djuren på gården kommer att reagera och hur relationen till banken blir om fastighetsvärdet skrivs ner.

Boende lite längre bort sörjer svamp- och bärställen som kommer försvinna, vandringsstigar för ridning och hundpromenader som jämnas med marken och instängslas. Dessa parker uppges ha en livslängd på upp till 40 år – vilket motsvarar flera generationer barns uppväxter. Svenska kyrkan riskerar att göra sig främmande för många människor som ser sin boendemiljö gå från naturnära till industrialiserad. 

Solparksföretagen börjar erbjuda bygdepengar så att en del av intäkterna kan tillfalla föreningar i bygden. Men den kollektiva kompensationen hjälper inte de närboendes fastighetsvärde. Tvärtom riskerar bygdepengen att rasera den sociala sammanhållningen och skapa motsättningar mellan föreningar som gynnas och grannar som drabbas.  

Rent energimässigt vill Svenska kyrkan ha en förnybar elproduktion som motsvarar minst en tredjedel av användningen till 2027. Det mest självklara första steget är att utnyttja de tusentals byggnadstak kyrkan redan förfogar över. Om man av kulturhistoriska skäl vill skona kyrkotaken så är över 80 procent av kyrkans byggnader inte kyrkor, utan församlingsgårdar, bostäder och andra lokaler – byggnader som lämpar sig väl för solpaneler.

Lokaliseringen av de storskaliga solparkerna skulle kunna göras med förbättrad precision. I Danmark anläggs hänsynsavstånd som förskonar närboende och bygdepengar tillfaller även närboende specifikt. En större acceptans etableras då som gör solkraften mer framkomlig i landet. Men högarna av ansökningar på länsstyrelsernas skrivbord och oroliga samtal till Villaägarnas Riksförbund beskriver snarare ett Klondyke i Sverige är markägare översköljs med lukrativa bud för att arrendera deras mark. Frågan är då: Ska Svenska kyrkan delta i detta?

Risken blir att folk kommer förknippa Svenska kyrkan med solceller och förstörda naturområden istället för diakoni och söndagsgudstjänster.
 
Jonathan Lindgren, samhällspolitisk expert, Villaägarnas riksförbund
Caroline Hulting, närboende i Dädesjö
Anders Carlsson, närboende i Frödinge