Teologisk åsiktskorridor på utbildningsinstitutet

Richard Pleijel, pastorsadjunkt i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö

En teologisk åsiktskorridor kommer på olika sätt  till uttryck i såväl undervisning som gudstjänstfirande på SKUI, anser debattören.

Ett antal tidigare studenter vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI) har skrivit en tänkvärd insändare under rubriken ”Bredden och mångfalden tas inte till vara på utbildningen” (KT 51/52). Jag håller helt och hållet med i den kritik som framförs och i känslan av att den teologiska åsiktskorridoren på SKUI är mycket smal, trots vad som ofta hävdas. För att bidra till debatten och konkretisera den mer allmänna känsla som de tidigare studenterna ger uttryck för i debattartikeln, vill jag som före detta student (slutåret 19/20 i Uppsala) ge två exempel på hur den teologiska åsiktskorridoren på SKUI kommer till uttryck.

De före detta studenterna påminner i sin debattartikel om att vi inte främst är satta att tjäna Svenska kyrkan, utan den svenska delen av den världsvida kyrkan, Kristi kyrka. Det motsatta perspektivet, ett mycket snävt svenskkyrkligt perspektiv, gör sig i själva verket gällande på SKUI.

Detta tar sig uttryck i den kurslitteratur som används, vilket är mitt första exempel. Under slutåret läste vi sådana böcker som Sven Hillerts Tro i hållbar utveckling, delar av Anna Karin Hammars Skapelsens sakrament, Lena Petersons Kärlekens måltid och Cristina Grenholms Vår tro som min. Flera av dessa böcker förekommer också på den pastoralteologiska grundkursen (PG), tillsammans med ärkebiskop Antjes Samlas kring hoppet och Öppningar: möten med bibeln av Anne-Louise Eriksson m.fl. samt Tina Johanssons och Maria Ottenstens Predikan växer fram. Samtliga nämnda titlar är skrivna av nu verksamma svenskkyrkliga teologer som representerar att slags svenskkyrklig mittfåra. Naturligtvis formas studenterna av detta urval litteratur. Vad hände med den omtalade bredden? Var är de internationella teologerna från andra kyrkotraditioner än den lutherska? Var är de teologiska klassikerna? Var är klassikerna från vår egen svenskkyrkliga tradition?

Mitt andra exempel handlar om gudstjänstfirandet på SKUI. Lex orandi lex credendi, säger vi ju ofta: som vi tror så ber vi, och vice versa. Det är rimligt att tänka sig att gudstjänstlivet på SKUI ska inrymma hela Svenska kyrkans bredd och där studenter från olika fromhetstraditioner ska kunna känna igen sig. Så är dock inte fallet.

Mitt konkreta exempel rör frågan om alkoholhaltigt vin. För många kristna i vårt land är detta en viktig fråga som handlar om sakramental säkerhet. Vid SKUI används aldrig alkoholhaltigt vin vid mässfirandet. Jag vet att jag som student inte var ensam om att vara bekymrad över detta. När jag lyfte det fick jag till svar att detta var ett ledningsbeslut och att hela lärarlaget stod bakom det.

Jag påpekade att det innebar att studenter som jag själv blev uteslutna från ett fullvärdigt nattvardsfirande. Trots att jag aktivt lyfte frågan var det över huvud taget inte aktuellt att tänka över beslutet. Man hänvisade till och med till det nyutkomna biskopsbrevet, där biskoparna skriver att det bör ges möjlighet att fira nattvard med alkoholhaltigt och avalkoholiserat vin eller druvjuice. Jag fick veta att detta dock endast gällde om normen är att alkoholhaltigt vin används, inte om normen är att alkoholfritt vin eller druvjuice används. Ett häpnadsväckande resonemang, som jag har väldigt svårt att se går ihop med intentionerna i biskopsbrevet.

För mig personligen blev resultatet att jag en period kommunicerade under en gestalt, för att till slut helt försöka undvika mässorna. Att på detta sätt känna sig utestängd från mässans gemenskap med studenter och lärare var ingen behaglig upplevelse. Sättet som SKUI hanterar denna fråga på leder alltså till att studenter av en viss tradition eller spiritualitet blir exkluderade från mässfirandet.

Detta är två exempel på hur en teologisk åsiktskorridor på olika sätt kommer till uttryck i såväl undervisning som gudstjänstfirande på SKUI. Jag hoppas att dessa exempel kan vara av godo vid en fortsatt diskussion kring hur blivande präster formas vid utbildningsinstitutet. Min förhoppning är att en sådan diskussion på sikt kan leda till en förändring som skulle innebära verklig, genuin mångfald vid utbildningsinstitutet.

Richard Pleijel,
pastorsadjunkt i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.