Unitarism är en av kristenhetens, och kanske särskilt protestantismens, stora felsteg, vid sidan av så många. Men den är den allvarligaste. Den ifrågasätter den kristna trons själva hjärtpunkt – Treenigheten. En del skulle kanske hävda att den är så pass utbredd att den medvetet eller omedvetet omfamnas av många. Avisandet av treenigheten – återigen, medvetet eller omedvetet – får djupgående konsekvenser för den teologiska reflektionen.

Att som i Annika Spaldes och Pelle Strindlunds debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 5/17 hänvisa till Jesus som en judisk mystiker är såklart ett teologiskt totalhaveri. Att skriva att Jesus ”närdes av en intim relation till Gud” är också att påstå att han står utanför den trinitariska gemenskapen med Fadern/Skaparen. Jesus närs inte av Gud, han är Gud.

Svenska kyrkan är inte heller på något sätt främmande för ”mystik”, som man påstår, utan står i en lång tradition från Augustinus och den medeltida teologin, till heliga Birgitta och över till Luther själv och till Johann Arndt. Dessa står också många gånger i kraftig polemik till sin tids samhälle. Men mystikern tar, och måste ta, sin utgångspunkt ur en trinitarisk teologi och kristologi. Där blir vi sant relationella varelser.

Bara genom förankring i allmännelig kristen tro kan kyrkan svara på sin samtids utmaningar. Vi är verkligen inte, som författarna skriver, distanslöst förenade med Gud och med varandra, det är inte heller en illusion vi kan upptäcka. Vi är fallna och vi behöver bli medvetna om att vi är skapade varelser, upprätthållna av nåd, förlåtna och upprättade av Kristi kors.

Bara genom svaghet kan kyrkan vara en politisk och aktivistisk kyrka. Om förankringen i den apostoliska kyrkan vittnar också Martin Luther King själv, som sa: ”We need to pledge ourselves anew to the cause of Christ. We must capture the spirit of the early church. Wherever the early Christians went, they made a triumphant witness for Christ.Whether on the village streets or in the city jails, they daringly proclaimed the good news of the gospel.”

Johan Wallner
präst i Kvidinge församling