Avundsjukan har inte bara gällt de tomma platserna utan också upptäckten av att jag lever och verkar i en ålderssegregerad kyrka. Denna ålderssegregering återfinns inte på samma sätt i andra svenska samfund, i vilka det är mer naturligt att alla kommer till samma gudstjänst – vilket innebär att deltagarna blir fler till antalet och att gudstjänsten får en levande och rörlig struktur.
Ytterst tror jag, liksom Ulrika Naezer, att ålderssegregeringen är ett resultat av konsumtionssamhället: målgruppsinriktade gudstjänster ”säljs” på bekostnad av gemenskap över generationer och i vissa fall till ett resultat av ett lättköpt budskap.
Det är också lätt hänt att mångfalden av olika gudstjänster för olika åldrar glöms bort när det är antalet deltagare i söndagens huvudgudstjänst som är föremål för analys och diskussion.

Jag är överens med Ulrika Naezer om att det som torde utmärka en gudstjänst är dess ärende i korsets två linjer. Samtidigt vill jag inte fira gudstjänster med människor som inte räknas, vilket blir den katastrofala följden då jag stirrar mig blind på de tomma platserna.
Det är inte en enkel uppgift att avgöra vad det är som ska väljas bort. Kanske är det begreppet och tanken om en ”huvudgudstjänst – för alla” eller det ökande antalet målgruppsinriktade gudstjänster? Eller något annat?

Mika Wallander
präst och multireligiös guide
Vallentuna församling