Kristenhetens största helg med ljus och hopp; med den gula påskliljan i handen vid utgången lämnar vi gudstjänsten med evangeliets ord ringande i öronen: ”Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28: 18–20).
Där är den – uppmaningen till kyrkan och till alla oss som är engagerade i den: biskopar och kyrkomötesombud, diakoner och kyrkvärdar, informatörer i Kyrkans hus i Uppsala, feministteologer, hög- och lågkyrkliga präster och förtroendevalda, vaktmästare, ja alla i Svenska kyrkan. Budskapet är klart och tydligt, inte något pastor Janssonskt, och ej tvetydigt! Missionera, gå till offensiv, våga stå upp för kristendomen, alltid och i alla väder!

Men hur följs missionsbefallningen i dagens kyrka? Hur ofta tar just biskoparna de uppfordrande orden i munnen – och när nämns de i kyrkomötets plenardebatter? Där hörs mer om religionsdialog, samtalsdokument, islamofobi, könsneutrala ”äktenskap” och andra frågor vilka anses vara, ”i tiden”. Sover biskoparna, och vill namnkunniga kyrkomötesombud som Birgit Friggebo (fp), Lars Stjernqvist (s) och Hans Wallmark (m) från talarstolen erkänna att missionsbefallningen är, just det – en befallning! Är det så konstigt att Svenska kyrkan förlorar medlemmar, ekonomin försämras, församlingar upphör, kyrkor stängs, sekulariseringen intensifieras? Högljudda kristendomsfiender som Humanisterna och radikala politiska krafter med Marx och Mao i stället för Gud som förebild, gör sig breda i debatten. På flera av tidningarnas kultursidor beskrivs ibland kristendomen som en förtryckande majoritetsreligion, där muslimer är offren – en bild som förstärks av intellektuella muslimska debattörer.

Vad gör kyrkan åt åderlåtningen? Jo, tiger och hukar, förringar problemen, anordnar religionsdialoger, vilka mest har karaktär av monologer: det gäller ju att till varje pris vara tolerant och inte islamofobisk! Att kristna förföljs i flera muslimska länder, att det är förbjudet att konvertera från islam till kristendomen och att det råder kvinnoförtryck är inget som sägs vid dessa religionssamtal. Svenska kyrkan ställer inga krav på religionsfrihet där! Svenska kyrkan säger inte att dess uppgift är att följa missionsbefallningen! Skäms vår kyrka för att gå ut och försöka göra ”alla folk till lärjungar”? En sådan hukande, rädd attityd ser vi inte hos muslimerna. De har som mål att sprida islam och tar sin religion på djupt allvar.

Det är dags att vår kyrka rätar på ryggen, står upp för missionsbefallningen och med offensiv, frimodig inställning lever upp till dess ord i vårt sargade, splittrade och otrygga samhälle. Kyrkan har inget att skämmas för och måste våga tala för sin sak: den återuppståndne Jesus och ett frids- och fredsbudskap, som innebär att ingen får förföljas, förtryckas eller förminskas och där nåd och försoning råder i stället för hat och hot!


Bengt Olof Dike
moderat kyrkomötesombud 1989-2005