Jag har en tydlig identitet som präst. Jag har alltid kunnat predika evangelium utan inskränkningar eller särskilda hänsyn. Min kyrka ligger ett stenkast från Göteborgs nybyggda moské, som efter över tjugo års väntan invigdes i somras. Jag har lärt känna en del muslimer på vägen, unga kvinnor i utbildningsprojekt och skäggiga imamer, jag har sett grishuvudena på byggplatsen, jag har plockat ner lappar med hot och nidbilder av muslimer. Jag har påverkats av det jag har sett och jag har därför en annan bild av sakernas tillstånd än den Borg och Hugo målar. Sådant  som har med socialt utanförskap, makt och resurser att göra. Sådant som också bör väcka frågor och tankar kring kyrkans identitet.

Under alla dessa år har vi firat gudstjänst i Brämaregårdens kyrka och på olika sätt gett uttryck för det som är kristen tro. Jag har under alla år varit övertygad om att relationerna och samhörigheten med människor av annan tro har varit en del av min kristna identitet och inte ett fjärmande eller förnekande av densamma. Inkarnation. Solidaritet. Gränsöverskridandet. Jag har sett Jesus som en förebild, både som han beskrivs i evangelierna men också i djupare teologisk mening.

Artikelförfattarna talar om ”kristna värderingar” och det är alltid vanskligt. I många delar av världen hänger de ”kristna värderingarna” samman med diskriminering av hbtq-personer, abortmotstånd och en slags allmän värdekonservatism i synen på familj och samhälle. Samma värderingar som Borg och Hugo lyfter fram som problematiska i relationen till islam och muslimer. Min bild är att skiljelinjerna inte går primärt mellan religioner, det är inte fullt så enkelt att kategorisera, utan inom religionerna, där kampen handlar om jämlikhet, tolkningsföreträden och annat. De spänningarna finns i den kristna kyrkan och i det muslimska samfundet.

Pontus Bäckström
 präst,  Göteborg