Begravning

Var tog lördagsbegravningen vägen?

Hur möter vi behovet hos dem som vill samla släkt och vänner till begravning en lördag eller söndag? Det borde vi prata om, inte minst i en tid då allt fler helt väljer bort begravningsceremonin, anser Pelle Söderbäck och Bengt Gustavsson.

Det är höst och en äldre man avlider efter en tids sjukdom. En sliten kropp som inte orkade längre, en själ som släppte taget om den sista livstråden. Utifrån sett inget dramatiskt dödsfall. Kanske var döden till och med en befrielse? Han hade inga egna barn men det fanns ett socialt nätverk. Tre syskon, ett antal syskonbarn som sett honom som en ”extra vuxen”, grannar, arbetskamrater. Nu klipper döden vänskapsband och kapar rötter.

Syskonbarnen och många av vännerna är spridda över landet och nu är det dags för begravning. Syskonen tar kontakt med begravningsbyrån och med kyrkan. Den svenska kyrka där den avlidne varit medlem hela sitt liv, troget betalat sin kyrkoavgift utan att begära mycket tillbaka. De har ett speciellt önskemål; för att bereda många möjlighet att komma vill man ha begravningen en lördag förmiddag om ett par veckor.

Resorna är långa för de mest avlägsna och ett par dagars ledighet är inte självklar för att bevista en farbrors begravning. Svaret från kyrkan är tydligt och icke förhandlingsbart; ”lördagar det går inte. Här i församlingen begravs det på tisdagar eller fredagar. Klockan 10 eller klockan 13. Varken mer eller mindre”. Så ser det ut i många församlingar i dag.

Nyligen släpptes siffror som visar att andelen kyrkliga begravningar minskar. Orsakerna är säkert många. Ett sekulariserat, mångkulturellt och mångreligiöst samhälle sätter sina spår även i begravningsseden. En mer intressant siffra är att andelen dödsfall utan någon som helst ceremoni stiger snabbt. Snart vart tionde dödsfall hanteras utan ceremoni, varken kyrklig eller borgerlig. Från sjukbädden, via krematoriet direkt till kyrkogården.

Hur har vi hamnat där? Vi borde prata mer om det om vi tror att begravningsceremonin och begravningskaffet är en viktig del av sorgehanteringen, ett tillfälle att få summera ett liv och samtidigt börja tvinna nya sociala nätverk. Det är lätt att säga att bortväljandet av begravning beror på nutidsmänniskans dödsrädsla och allmänna tidsstress.

Men är det hela sanningen? Hur stor roll spelar kyrkans (och begravningsbranschens) ökande otillgänglighet att ställa upp på tider som passar de anhöriga bäst?

Visst är det bra med organisation, med reglerad ledighet och att arbete kan förläggas på veckodagar. För många anhöriga passar säkert också en veckodag utmärkt för en begravning. Men hur möter vi behovet hos dem som vill samla släkt och vänner en lördag eller söndag?

I dödens närhet är begravningsentreprenörer, präster, vaktmästare och musiker servicepersonal. De sörjande ska stå i centrum, inte den egna organisationen. Det borde vi prata om, inte minst i en tid då allt fler helt väljer bort begravningsceremonin.

Mer inom samma ämne
Begravning
Begravning
Begravning
Begravning
Begravning
Begravning
Begravning