Sverigedemokraternas inträde i Sveriges riksdag har föranlett kommentarer i olika kyrkliga media.
Dagen efter valet skriver Astrid Söderbergh Widding på katolska Signumbloggen:
”Det är en oroande utveckling för vårt samhälle att politiska partier med nationalistiska och främlingsfientliga rötter återigen vinner terräng. Har vi verkligen inte lärt oss mer av Europas historia?
Från katolskt håll kan vi, som en global kyrklig gemenskap, bara betrakta detta som en negativ utveckling som behöver brytas. Man kan besöka vilken katolsk församling i Sverige som helst för att förstå den oro och avsky som denna utveckling ger upphov till; få miljöer i Sverige är så mångkulturella och etniskt sammansatta som de katolska församlingarna.”
Det är utmärkt att Signum-bloggen ger uttryck för en oro att ”nationalistiska och främlingsfientliga” åsikter gör sig gällande och ”vinner terräng” i vårt samhälle.
Dock kan Signumbloggen inte göra sig till entydigt språkrör för ”en global kyrklig gemenskap” och låtsas som om det inom den ”globala katolska gemenskapen” inte finns fraktioner och falanger med nationalistiska och främlingsfientliga rötter.
Såväl Opus Dei som SSPX har ju genom sina respektive grundare Josemaria Escrivà och Marcel Lefebre rötter i nationalistiska ideologier och vad gäller Lefebre var dessa även främlingsfientliga.
Astrid Söderbergh Widding vill påskina att ”mångkulturell och etnisk sammansättning i katolska församlingar”, i sig utgör ett slags garanti mot främlingsfientlighet.
Varför retuschera bilden av att det såväl från Vatikanens sida som inom Stockholms katolska stift finns ett offentligt avståndstagande från reformsträvande rörelser på vänsterkanten men ett på olika sätt starkt gynnande av ultrakonservativa grupperingar? Att katolska medier i Sverige tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet är lika bra som självklart. Men trovärdigheten försvagas så länge möjligheten att kritisera Vatikanen och det egna stiftets prioriteringar är starkt begränsade i samma katolska medier.
Irène Nordgren
Gert Gelotte
”Det är en oroande utveckling för vårt samhälle att politiska partier med nationalistiska och främlingsfientliga rötter återigen vinner terräng. Har vi verkligen inte lärt oss mer av Europas historia?
Från katolskt håll kan vi, som en global kyrklig gemenskap, bara betrakta detta som en negativ utveckling som behöver brytas. Man kan besöka vilken katolsk församling i Sverige som helst för att förstå den oro och avsky som denna utveckling ger upphov till; få miljöer i Sverige är så mångkulturella och etniskt sammansatta som de katolska församlingarna.”
Det är utmärkt att Signum-bloggen ger uttryck för en oro att ”nationalistiska och främlingsfientliga” åsikter gör sig gällande och ”vinner terräng” i vårt samhälle.
Dock kan Signumbloggen inte göra sig till entydigt språkrör för ”en global kyrklig gemenskap” och låtsas som om det inom den ”globala katolska gemenskapen” inte finns fraktioner och falanger med nationalistiska och främlingsfientliga rötter.
Såväl Opus Dei som SSPX har ju genom sina respektive grundare Josemaria Escrivà och Marcel Lefebre rötter i nationalistiska ideologier och vad gäller Lefebre var dessa även främlingsfientliga.
Astrid Söderbergh Widding vill påskina att ”mångkulturell och etnisk sammansättning i katolska församlingar”, i sig utgör ett slags garanti mot främlingsfientlighet.
Varför retuschera bilden av att det såväl från Vatikanens sida som inom Stockholms katolska stift finns ett offentligt avståndstagande från reformsträvande rörelser på vänsterkanten men ett på olika sätt starkt gynnande av ultrakonservativa grupperingar? Att katolska medier i Sverige tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet är lika bra som självklart. Men trovärdigheten försvagas så länge möjligheten att kritisera Vatikanen och det egna stiftets prioriteringar är starkt begränsade i samma katolska medier.
Irène Nordgren
Gert Gelotte
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR