Väv samman nåden och nöden i ord och lärande

Anders Kristoffersson, teol kand
Även texter om nåd och evangelium verkar inbjuda till predikan om nöd och lag. Varför är det så? frågar debattören. foto: Mikael M Johansson

Skapelse- och frälsningsteologierna behövs lika mycket. Som kristna blir vi aldrig färdiga. Myndiga och syndiga. Rättfärdiga och syndare. Hela tiden.

Är vi på rätt spår? Hur har du det med Jesus? Två väldigt olika frågor.

Den första frågan mötte jag nyss i en av våra kyrkor. På ett anslag inne på toaletten. Det handlar om den angelägna miljöcertifieringen av lokaler.

Frågan signalerar omsorg om skapelsen. Den visar att kyrkan är inkluderande (vi:et). Och att vi kristna går i takt med en önskvärd utveckling.

Den andra frågan fick jag av en arbetskamrat för många år sedan. På ett kräftkalas utanför
arbetet där jag redan avslöjat min frikyrkliga bakgrund. Men ändå. Frågan är ju väldigt rakt på.

Och ovanlig, inte bara i det offentliga utan också vid personliga möten. Kanske även i våra församlingar. Den signalerar värdet av öppet tal om Gud. Den visar på en kyrka med ett utmanande språk. Och att kristna inte självklart går i takt med samtiden.

Frågorna speglar två skilda teologiska perspektiv. Båda nödvändiga. Men var för sig otillräckliga.

Frågan om rätt spår har sitt ursprung i skapelseteologi. I den betonas den första personen i treenigheten, Gud som skapare. Och nöden, den tjänst vi kallas till, före nåden, det Gud gör med oss.

Några ord av dansken N F S Grundtvig är centrala: Först människa, sedan kristen. Och att bli full människa är att möta den Andre. Och se det etiska krav som mötet ställer oss inför. Det som annan dansk, teologen K E Lögstrup, säger.

Språket i skapelseteologin är ofta sekulärt och rymmer då inte stororden. Där är mönster i natur och kultur centrala delar. Mönster från kyrkofäderna som därefter utvecklats av teologer in i vår tid. Idag gör sådan teologi det möjligt att tala om Guds skapelse utan att nämna Gud. Mindre anstötligt och mer tillgängligt.

Frågan om Jesus har sitt ursprung i frälsningsteologi. I den betonas den andra personen i treenigheten, Gud som befriare genom Jesu försoning på korset. Och nåden före nöden.

Vi ska berätta om Jesus som befriare. Om naturligt och anstötligt. Om nöd och nåd.

Tal om korset var centralt för Luther när han mot sin korsteologi med Kristi lidande ställer den härlighetsteologi som gör anspråk på att förstå Guds görande enbart som ett naturligt handlande. Med denna tanke (från Heidelbergdisputationen) verkar Luther ta avstånd från skapelseteologi. Men det finns ju flera Luther. Också den som talar om kallelsen. Skapelseteologen Luther.

Språket i frälsningsteologin rymmer stororden. Där talar man om Guds handlande genom att visa på Jesus och på berättelserna om och av honom. Mer anstötligt och mindre tillgängligt.

Skapelse- och frälsningsteologierna behövs lika mycket. Vi ska bidra till att skapelsen är på rätt spår. Vi ska berätta om Jesus som befriare. Om naturligt och anstötligt. Om nöd och nåd.

Hur är det då i dag med detta både-och? För oss som enskilda och för oss som kyrka?

För mig väcktes både-och-frågan när jag genom två artiklar i Kyrkans Tidning (KT 1/19 och KT 8/19) inspirerades att läsa Clara Nystrands artikel "Nöd och nåd i aktuell svensk predikan" (i Predikan – i tid och otid, Årsbok för svenskt gudstjänstliv 93) och Karin Johannessons bok Thérèse och Martin – Karmel och reformationen i nytt ljus. I starkt koncentrat säger de två:

Predikanter, i alla fall i de 19 predikningar Nystrand analyserar, har lättare att tala om nöd än om nåd. Även texter om nåd och evangelium verkar inbjuda till predikan om nöd och lag. Nystrand undersöker inte varför det är på det viset. Men det bör vi göra, som enskilda och som kyrka med alla de skilda teologiska kompetenser som finns på olika nivåer.

Johannesson lyfter fram problem med att få frälsning och helgelse att hänga samman. Och att det blir svårt med andlig växt när Luthers ord om rättfärdiggörelse genom tro tillåts blockera allt som doftar gärningsrättfärdighet: Tron får inte bli en gärning. Hon ser bland andra Teresa av Ávila och två andra karmeliter, med deras betoning av andlig träning, som teologisk inspiration och ekumenisk resurs för oss som luthersk kyrka. Hon knyter ihop detta med tankar från den finska Lutherforskningen (Mannermaa med flera).

Johannesson och Nystrand pekar på värdet av att vara och växa i olika ”samtidigheter”.

Mest känt är Luthers ord att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare (från En kristen människas frihet). Som kristna blir vi aldrig färdiga. Myndiga och syndiga. Hela tiden.

Mannermaa visar genom sin tolkning av Luther på en andra sam-tidighet, den mellan Kristus-tro och Kristus-delaktighet. Han talar om människans gudomliggörande, ett begrepp med ursprung i fornkyrka och i efterföljande ortodox tradition.

Alltså försonade och helgade. Inte som något avslutat utan som en process. Där andlig växt i det inre förenas med tjänande i det yttre. Där nåd vävs samman med nöd. Och frälsningsteologi med skapelseteologi. Gudomliggörande och människoblivande.

Att väva samman nåd och nöd i ord och lärande är inte enkelt. Prästutbildningen och lärandet i församlingarna behöver reformeras. Mina frågor om detta här och här saknar ännu svar.

Anders Kristoffersson
teol kand, kyrkvärd och förtroendevald i Ålidhems församling, Umeå

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.