Samtal hellre än domar

När präster tystnar i rädsla för att pröva nya tankar eller tala ärligt om sin tro förlorar inte bara individen – hela kyrkan tappar sin röst. Vi behöver ett samtalsklimat där nyfikenhet ses som ett uttryck för tro, inte ett tecken på otro. Det är dags att tala öppet om vad det innebär att bära fler röster i samma kyrka.

Det finns ett mönster i Svenska kyrkan som förtjänar uppmärksamhet. Ett mönster där teologiska uttryck och erfarenheter inte värderas likvärdigt. Särskilt tydligt blir det när präster ger uttryck för en teologi som uppfattas som ovanlig eller ifrågasättande det möts ofta av misstänksamhet, kritik och ibland fördömande.

Samtidigt accepteras andra uttryck, ofta hämtade från anglikansk eller romersk-katolsk tradition, utan större invändningar. Bruket av rökelse, ikoner och liturgier som ligger utanför vår evangelisk-lutherska huvudfåra betraktas då som teologisk fördjupning inte som gränsöverskridande.

Det är inget fel i att hämta inspiration från andra traditioner det kan tvärtom vara berikande. Men när vissa uttryck välkomnas och andra misstänkliggörs uppstår en godtycklighet som riskerar att bygga osynliga murar. Vår tradition har alltid förändrats. De ljusbärare som i dag är självklara inslag i våra kyrkorum möttes en gång i tiden av skepsis och motstånd. Det är ett tydligt exempel på hur teologi och liturgi inte är statiska, de förnyas och fördjupas över tid.

Svenska kyrkans bekännelseskrifter är bredare och mer tolkningståliga än vi ibland vill erkänna. I den Augsburgska bekännelsens sjunde artikel anges kyrkans kännetecken: där evangeliet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Här finns ett brett spelrum för olika fromhetsuttryck, så länge de inte skymmer evangeliets kärna; rättfärdiggörelse och nåd genom tro, inte genom gärningar, utan som Guds fria gåva.

Kristi verkliga närvaro i nattvarden bekräftas i artikel tio, men utan att exakt definiera hur detta sker. Det lämnar utrymme för olika teologiska tolkningar. Dessutom betonas i artikel 23 att kyrkliga ordningar inte får påtvingas som nödvändiga för frälsning en tydlig markering mot liturgisk dogmatism. Bekännelsens syfte är inte att fixera varje uttryck, utan att värna trons frihet i Kristus. Att hålla fast vid den friheten är inte samma sak som att bygga stängsel runt den.

I den folkkyrka som vi är satta att tjäna är mångfald inte bara ett faktum, det är ett ideal. Och i ett samhällsklimat som präglas av tilltagande polarisering har kyrkan ett särskilt ansvar att vara en motrörelse. Det gäller inte minst vårt sätt att tala teologi.

Det är lätt att dras med i ett tänkande där komplexa frågor reduceras till rätt eller fel, svart eller vitt. Vart finns vår längtan efter tillit? Efter lyssnande snarare än dömande? Kyrkan borde vara en plats där nyanser, varsamhet och eftertanke ryms, en andlig språkbruksekologi, där olika röster får höras. Vi måste våga se nyfikenhet som ett uttryck för tro, inte som ett tecken på otro.

Här spelar våra biskopar en avgörande roll. Deras uppdrag är att vaka över läran, men också att främja det goda samtalet. I ett läge där det teologiska klimatet hårdnar där prästkollegor ifrågasätts, anmäls eller till och med lämnar sina ämbeten behövs det biskopar som inte bara talar när gränser överskrids, utan som skapar rum där frågor får ställas. För om klimatet präglas av rädsla, om präster tvekar att tala ärligt om sin tro, sin brottning eller sin erfarenhet av Gud. Då förlorar inte bara den enskilda prästen, då förlorar hela kyrkan. Tystnaden gynnar inte teologisk renhet, den skapar andlig stagnation.

Den senaste tidens debatt i Kyrkans Tidning visar hur svårt det är att vara offentlig teolog i Svenska kyrkan. Josefin de Gregorios krönika försvarar visserligen den lutherska ortodoxin med stor precision, men förbiser samtidigt trons dynamiska dimensioner. Att föreslå att vigning ska nekas på grund av möjlig framtida teologisk utveckling vittnar om en statisk syn på prästämbetet, som om tro vore en punkt snarare än en rörelse. Men även präster, kanske särskilt präster, måste få leva med frågor. Det är inte misstänkliggörande som föder mognad, det är tillit.

Vi behöver färre domar och fler samtal. Färre stängda dörrar, ökad pastoral nyfikenhet. Om präster tystnar i rädsla för att pröva nya tankar, för att tala ärligt om tron, om sina erfarenheter, då förlorar vi något djupt mänskligt och djupt kyrkligt.
Kyrkans framtid formas inte av att vi tiger stumt utan av modet att tala, att lyssna och att pröva tillsammans.

Mikael Erikhans, präst