Nyligen hörde jag ett inslag på nyheterna om begravningar. Är man inte kyrkotillhörig har man ingen rätt att bli begravd i Sven­ska kyrkans ordning. Sådan är ”huvudlinjen”, det ”är en solidaritetsfråga” sa biskop Caroline Krook! Även om någon icke tillhörig uttalat en önskan att få begravningsgudstjänst i Svenska kyrkan är det enligt biskop Krook ”inte självklart att man får det i alla fall för det är också en solidaritetsfråga att om man inte vill vara med och ta ansvar för kyrkan och betala för kyrkan är det då självklart att man ska få vara med och utnyttja kyrkans alla tjänster?”.

Hur har det blivit så här? Hur kan en biskop i Svenska kyrkan låta som en avlatskolportör? Hur kan man använda solidaritet som kyrkotukt?
 Inom kyrkan klagar vi över utträdena och oroar oss för hur pengarna ska räcka. Men även den som har utträtt ur Svenska kyrkan har rätt att besöka hennes gudstjänster och ta del av förkunnelse och sakrament. Ingen kollar om högmässodeltagarna har betalat sin kyrkoavgift.
Man förklarar också ivrigt från kyrkans sida att en begravning är en gudstjänst och därför ska heta begravningsgudstjänst och inte förrättning eller jordfästning. Och i kyrko­ordningen står det tydligt att Svenska kyrkans huvuduppgift är att fira gudstjänst, bedriva mission, undervisning och diakoni.

Hur i Herrans namn (ja, jag menar just det!) kan man då komma på att vägra människor att fira gudstjänst när deras närstående har dött och de ber om begravningsgudstjänst?
Många har lämnat Svenska kyrkan i sorg över motståndet mot kvinnliga präster. Somliga lämnar av ekonomiska skäl men många som lämnat kyrkan som organisation har alltså inte alls övergivit sin kristna tro eller sin önskan att få bli begravda inom ramen för kyrkans gudstjänst. De som inte vill ha med kyrkan att göra har ofta sagt detta till sina anhöriga. Denna kategori av utträdelser är, som jag upplever det, den minsta.
Om vi vill vara en kyrka som delar ut ett upprättande evangelium så borde vi tänka om! Varför ser man inte som en självklar uppgift att fira gudstjänst när människor ber om det? Det är ju de levande som firar begravningsgudstjänst, den döde är sorgesamt passiv.
Kyrkoavgiften behövs för att kyrkan generöst ska kunna dela ut den upprättelse vi som tillhöriga ser som omistlig, inte minst i dödens närhet. Vi vill med vår kyrkoavgift låta alla få del av kyrkans ”alla tjänster”. Jag har aldrig frågat någon människa, när hon bett om kyrkans tjänster, om hennes kyrkotillhörighet. Jag har heller aldrig funderat över om till exempel solister eller sångare som medverkar i våra musikgudstjänster betalar kyrkoavgift.

En gammal god vän och kollega, död sedan många år, Sven Hector, berättade om vad han sa när konfirmander undrade vad solidaritet är: ”Se, dig om! Då upptäcker du att någon eller några av dem du har omkring dig är i mer och större nöd än andra. Att vara till för dem är att vara solidarisk.” Så enkelt är det!
Tänk om vi inte förlorar något alls, ens ekonomiskt, om vi står till tjänst och delar ut evangelium närhelst någon behöver våra tjänster. Vår enda chans att förbli kyrka är kanske att frikostigt ge det enda vi har, det goda budskapet om att varje människas liv är älskat och bevarat i Guds hand in i döden. Vi kan vädja till de fortfarande levande att ge ekonomiskt bidrag till detta, men vi kan inte straffa döda och anhöriga till dem för att de inte gjort det!

Tänk om Svenska kyrkan – ja, vänd om! Gör något kyrkomöte och biskopsmöte! Byt räknesätt! Låt oss fira gudstjänst tillsammans med alla som vill det i stället för att med biskop Krooks mästrande attityd tala om att folk ska passa sig och betala kyrkoavgift, annars kan de inte räkna med att komma inom hörhåll för budskapet.
I Svenska kyrkan har vi fler anställda, fler hus, fler betalda sammanträden, större kommunikationsplattform och fler tekniska hjälpmedel än andra kyrkor! Men vad hjälper det om vi inte vill tillhandahålla de tjänster vi verkligen blir tillfrågade om? I det läget har vi inget att klaga på vad gäller tillhörighetssiffror och pengar. Då kan vi bara beklaga att vi inte begriper vad vi är till för.

Margareta Brandby-Cöster
teol dr, komminister
i Norrstrands församling, Karlstad