Vi behöver en ordning för kyrkliga supportrar

Tänk på alla vackra kyrkobyggnader, kyrkorum och kyrkokonstverk vi har i Svenska kyrkan. Tänk på all vacker musik och körsång som framförs av 100 000 korister i våra kyrkor runt om i hela vårt avlånga land! Tänk på kyrkoåret som laddar och färgar det vanliga året med advent och jul, fasta och påsk, sommarpsalmerna och Allhelgona. Tänk på all social-diakonal verksamhet som vi bedriver, på all internationell kunskap och solidaritet vi förmedlar.

Bakom allt detta finns en human människosyn med nästankärleken och värdegrunden med människorätten och allas lika värde. Det är grundat i idén om människan som Guds avbild. För allt detta – och mycket därtill – betalar vi som är medlemmar i Svenska kyrkan en kyrkoavgift.

Många är dock medlemmar, fast de inte delar trossamfundet Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. De är med av tradition och kanske för att hålla kyrkans kulturarv levande. Vi behöver ideologiskt och administrativt skilja mellan kyrkan som kulturbärare och kyrkan som trossamfund. Det finns de som vill stödja kulturinstitutionen men inte trossamfundet. Hur gör man med dem?

Medlemstalet i kyrkan sjunker varje år med cirka 1 procent. På tio år blir vi 10 procent färre. När jag började gå i kyrkan var över 90 procent medlemmar och nu är det snart mindre än 60 procent. Det gör en stor skillnad på antalet medlemmar som bidrar med intäkter, men kostnaderna har inte blivit mindre. Vi måste göra något konstruktivt åt detta.

Nu sänker vi kostnaderna genom att sänka kulturarvet. Vi lägger ned gamla församlingar och utplånar deras namn. Vi säljer ut antika och vackra prästgårdar och andra gamla fina miljöer. Vi har börjat vakanssätta och sälja kyrkor. Sen 2000 har 95 kyrkor tagits ur bruk. Utförsäljningen av kulturarvet fortsätter i ökat tempo. Kan vi inte göra något åt detta? Eller måste vi finna oss i att kyrkans kulturarv utarmas alltmer och gör Sverige mer kulturfattigt och färglöst?

Vi behöver ett utökat ansvar för kyrkans rika och vidsträckta kulturarv.

Nej, definitivt inte. Kyrkan är den största, den mest mångsidiga och mest utspridda kulturbäraren i landet. Men den behöver stöd som kulturbärare.

Som väl är tar staten ansvar. Den har från skilsmässan 2000 förstått vikten av kyrkobyggnadsarvet och betalar i år 460 miljoner i kyrkoantikvarisk ersättning. För kyrkogårdarna har staten också tagit ett stort medansvar genom en nästan gemensam begravningsavgift. Men något nytt måste till för att stödja kulturbäraren kyrkan mer.

Mitt förslag är att kyrkomötet beslutar om en utredning som undersöker en ordning med kyrkliga supporters – eller vad de nu ska kallas. Kyrkosupporterna ska stödja kyrkan som kulturbärare. Det ska inte göras med kyrkoavgiften utan med ett lågt kulturbidrag. Kanske 300 kronor om året som lägsta, högsta fritt val. Det bör undersökas om dessa kyrkokulturvänner bara ska vara fysiska personer eller om de också kan vara juridiska personer.

Det beslutades inför skilsmässan 2000 att juridiska personer som företag skulle sluta att betala kyrkoskatt. Det goda skälet var att en juridisk person inte kan vara med i ett trossamfund. Det är ett skäl till varför vi bör skilja mellan kyrkan som trossamfund och som kulturbärare. Kulturbidraget ska inte gälla ett medlemskap utan ett supporterskap. Troligen kommer vissa företag och andra organisationer vara villiga att betala ett lågt bidrag till kyrkan som kulturförmedlare.

Kyrkan lever i ett sluttande plan med kyrkoarvet.

Vi behöver ett utökat ansvar för kyrkans rika och vidsträckta kulturarv. En kyrklig ordning med supportrar för att värna om det kyrkliga kulturarvet behöver prövas.