”Skrota arbetsmodellen!” är uppmaningen till kyrkohandboksarbetet i Kyrkans Tidning nummer 22/15. Tio personer som företräder fem (kyrko)musikorganisationer i Sverige har tröttnat på samspelet med styrgrupp och projektledning för handboksarbetet. Det är tråkigt, förvånande och naturligtvis värt eftertanke.
Det var i höstas som ett upprop kom från organisationerna. Det kom i ett skede när kyrkohandboksarbetet omprövades inte minst utifrån det oerhört omfattande remissmaterialet. Mer om detta nedan. Uppropet tillförde viktiga synpunkter som både medverkade till förändringar i arbetssättet och – kan man redan konstatera – påverkade kommande förslag.
Vi känner inte igen den bild som debattörerna ger att det inte funnits intresse att diskutera deras frågor. Vi har lagt mycket tid under våren på möten och samtal med organisationsföreträdarna, för oss dyrbar tid. Det har funnits alla möjligheter att utifrån handboksarbetets grundförutsättningar påverka och förbättra. I dessa samtal har vi upplevt att det varit lättare att lyssna in vad företrädarna inte gillat och svårare att fånga in konstruktiva idéer hur man skulle kunna göra istället. Delvis kanske detta beror på att organisationernas hjärtefrågor sinsemellan ligger inom delvis olika områden.
Men vi har också uppfattat en oförståelse för de formella ramar som följer av att detta är Svenska kyrkans arbete med liturgisk revision, inte en eller flera intressegruppers projekt. Det är kyrkomötet och kyrkostyrelsen som äger projektet för alla våra församlingars räkning. Den grundläggande transparensen i en process av detta slag är att hela materialet lämnas ut till alla församlingar på remiss. Något hemlighetsmakeri om vilka som medverkar i arbetet är det inte fråga om och det finns heller ingen anledning för projektledningen att få godkännande från musikorganisationerna för de experter man under arbetets gång anlitar. Vi förutsätter att det finns ett kollegialt förtroende också inom kyrkomusikerkåren. Det är resultatet som är det intressanta och som ska recenseras, inte de medverkande.
Debattörerna tror inte på handboksprojektets arbetssätt. Det gör vi, samtidigt som vi är medvetna om att det finns ett behov att fortlöpande självkritiskt ompröva och förbättra.
Under tiden som diskussionerna pågått under våren med musikorganisationerna har själva handboksarbetet gått vidare med god fart och med avgörande insatser från organisationernas medlemmar runt om i landet och från många andra. Inläggen efter förra veckans debattartikel visar också engagemanget för handboksarbetet. Samtidigt speglar de en bristfällig kommunikation runt arbetet. Att det tidigare varit svårt att följa handboksarbetet har fött fantasier om vad som händer eller inte händer. Detta ska förändras och nu tillför vi en kommunikationsresurs till projektet.
Ett exempel på bristande kommunikation är att efter året med försökshandbok och remissyttranden spreds en bild att de flesta var nöjda och inga större förändringar behövdes. I verkligheten, som inte var så tandlös, förlängdes handboksarbetet med ett år för att kunna dra nytta av alla kvalificerade och konstruktiva synpunkter som kommit in. De ledde i sin tur till beslut om ytterligare ett års förlängning av arbetet. Det innebär att det nu finns tid för att arbeta igenom struktur, språk, teologi och musik. Under nästa år kommer det bearbetade handboksförslaget att gå ut på remiss så att det blir prövat och förankrat i vår kyrka.
Per Eckerdal
biskop och vice ordf i styrgruppen
Solveig Ininbergs
huvudprojektledare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR