Men det som gör mig förundrad är att allt detta utgår från en undersökning, vars förutsättningar redovisas tämligen diffust. Den spänner tydligen över alla de 50 år som kvinnor har kunnat prästvigas. Då vore det förtydligande om undersökningen gick in på hur attityderna har utvecklats över tid. Om det redovisas endast något litet. Vidare påpekas att kvinnliga kyrkoherdar möter motstånd, just därför att de är kvinnliga chefer. Spännande vore då en jämförelse med hur kyrkoherdar i allmänhet uppfattar sig bli bemötta. Hur många är det som känner sig illa behandlade av kyrkoråd, allmänhet, medarbetare? Finns i det avseendet skillnader mellan kvinnor och män? Eller är det kanske så, som många hävdar, att kyrkoherdarna överlag upplever att deras arbetssituation är trängd och utsatt?

Ytterligare en aspekt som vore värd att beakta, för att undersökningen skall få relief, är hur prästen som sådan uppfattar sin ställning i församling och medarbetarlag. Det är väl inte alldeles ovanligt att prästerna kan omtalas i nedsättande ordalag. Dels beror det nog på att prästens roll tidigare varit så dominerande, dels på att prästens uppgift innehåller moment som är svåra att göra riktigt påtagliga och redovisningsbara. Denna aspekt kan nog också finnas med i upplevelsen av att vara diskriminerad. Och det vore av intresse att se om här finns skillnader mellan kvinnor och män.

Diskriminering är oacceptabel, och självfallet är den subjektiva upplevelsen viktig. Men för debattens skull är det säkert också nödvändigt att analysera fakta, även utöver det subjektiva tyckandet.

Einar Malmström, f d kyrkoherde, Lund