Smygfilmning och rundringningar har avslöjat ett barbariskt tillvägagångssätt i samband med iordningställandet av jordgravar. Det är föga förvånande att de flesta upprörs av detta. Sunt förnuft säger att de avlidnas kroppar ska behandlas värdigt. Men programmet har också visat symptom på ett annat problem och avslöjat en kris som finns inom Svenska Kyrkan: sekularisering och otydlig kyrkosyn.
Det är lätt att fastna i diskussionen kring hanteringen av kistorna och bedriva häxjakt mot de kyrkogårdsarbetare som misskött sig. Istället bör man se på problemet i ett vidare perspektiv och ställa sig frågorna:
1)Varför anställs vaktmästare/kyrkogårdsarbetare som inte är intresserade att delta i församlingslivet och/eller varför är dessa inte alltid en självklar del av församlingens arbetslag?
2) Varför händer så ofta att varken anhöriga eller tjänstgörande präst är med vid gravsättningen?

Vid anställning av vaktmästare räcker det ofta med att han eller hon är medlem i SvK och i bästa fall delar dess värderingar; en något luddig formulering som ger stort tolknings-utrymme. Problemet förvärras av att i många församlingar delas arbetslaget mellan ”dem” och ”vi”. Mellan dem som sköter de ”rent kyrkliga tingen”, bland annat präster, diakoner, pedagoger och kantorer, och dem som sköter de ”andra sysslorna” av mer världslig karaktär som till exempel husmödrar, vaktmästare och kamrerer. Den uppdelning som uppstår får förödande konsekvenser för församlingsarbetet och hela arbetslaget. De anställda i församlingen är alla lemmar i Kristi kropp och torde jobba för samma mål, eller ”har Kristus blivit delad?” 1 Kor 1:13. Och även om iordningställandet av en grav till det yttre verkar vara en icke kyrklig uppgift, handlar det - sett utifrån kyrkans tro – om att bädda ner den avlidne i väntan på uppståndelsen. Med andra ord är gravsättningen en helig handling som bör skötas med värdighet och respekt, åtminstone av teologiska och pastorala skäl. Inte bara en oetisk behandling av de döda kropparna utan också ett hädiskt språkbruk hos flera kyrkogårds-arbetare som UG har ringt upp, tyder på att många av dessa är klart olämpliga för tjänst i församlingsarbete. Men i slutändan är det arbetsgivarna som bär ansvaret både när det gäller anställning och tillsyn. Vilka är det man anställer och på vilka grunder?

Den andra frågan, också aktuell, handlar om praxis för gravsättning. Det har alltid varit en självklarhet att en begravningsgudstjänst med jordbegravning avslutas vid graven med de anhöriga närvarande. En begravningsgudstjänst med kista som kommer att kremeras avslutas av förklarliga skäl alltid i kyrkan. Men även där går de anhöriga med till graven när det är dags att sänka urnan. Det är just den sistnämnda gudstjänstformen som gett upphov till en ny typ av ritual: jordbegravningsgudstjänst med avslutning i kyrkan. Skälen som åberopas kan vara olika; dåligt väder, svårtillgänglig gravplats, men i slutändan handlar det för det mesta om att det upplevs smärtsamt att se kistan sänkas. En begravning är en smärtsam upplevelse, det ligger i sakens natur. Därför är det tungt att gå till graven och delta fullt ut. Vad är alternativet? Att kapa en begravningsgudstjänst och hoppa över den sista delen med själva gravsättningen har blivit vanligt. Men det inte bra för sorgearbetet som kommer att ta mycket längre tid. Även om det är de anhörigas önskan att ha avslutning i kyrkan, är det oetiskt att inte tillåta de andra som vill delta vid själva gravsättningen. Prästen har ett stort ansvar att på ett tidigt stadium, genom samtal med de anhöriga förklara de teologiska, själavårdsmässiga och etiska orsakerna till varför man bör närvara vid sänkningen av kistan. Och om det inte går, bör tjänstgörande präst gå med till graven – om än ensam – och avsluta begravnings-ceremonin genom att där lysa frid. 

Utöver att graven välsignas kan prästens närvaro undanröja eventuella misstankar om oetisk hantering av kistan. Men orsakerna till problemet bör ändå sökas hos kyrkan ledning, organisation och tolkning av teologin. Följande frågor med en reflektion över kyrkosynen och församlingens uppgift bör ligga till grund för fortsatt samtal kring begravningspraxis och gravsättning: Vad har man rätt att begära av en anställd i en församling i Svenska kyrkan? Hur gör man för att se till att alla kyrkligt anställda genom sina olika uppgifter verkar för samma mål? Hur ser vi på begravningsgudstjänsten? Hur ser vi på det ansvar som en tjänstgörande präst har för att en begravningsgudstjänst går rätt till?

Vidare bör man också fundera över kyrkosynen. Är kyrkan en förening, åsiktsgemenskap, en institution för kyrkliga ceremonier eller ett kulturhistoriskt reservat? Då kan vad som helst hända och i så fall ska vi inte heller förvånas över resultatet. Men om kyrkan i stället är en helig institution grundad av Jesus själv, som förvaltar och för vidare Jesu och apostlarnas tro för att människorna ska komma till tro och bli räddade, då är det hög tid att tänka om. Då har ledningen också det stora och ansvarsfulla uppdraget att verka för att denna tro ligger till grund för såväl begravningsgudstjänster som anställning i församlingen oavsett om det handlar om kamrerer, diakoner, husmödrar, präster eller kyrkogårdsarbetare. Med en genomtänkt kyrkosyn och tydlig teologi kan även kistskändningar undvikas.

Luca Cesarini, Vik.Kyrkoherde i Torestorps pastorat