Församlingsliv
Böckerna ger ord för det egna livet
Med avstamp i gemensamt lästa texter kan man hitta nya ord för att samtala om det stora och det svåra i livet. Intresset för biblioterapi växer och många har ett behov av att prata. I flera församlingar har grupperna blivit mycket framgångsrika.

Intresset växer för skönlitteraturens förmåga att ge inspiration och tröst. I Västermalms församling i Stockholm har diakonen Karin Löfgren tagit initiativ till biblioterapeutiska läse- och skrivcirklar som lockat fler deltagare än de kunnat ta emot.
– Vi blev överraskade av det stora intresset och har fått jättefin feedback från deltagarna, säger Karin Löfgren som sedan hösten 2020 tillsammans med en prästkollega håller i de biblioterapeutiska cirklarna.
Intresset för biblioterapi – att med hjälp av skönlitteratur, poesi och eget skrivande förstå sitt eget liv bättre – har ökat under senare år i Sverige. Fokus i de biblioterapeutiska samtalen handlar om vad det lästa gör med läsaren, vilka känslor som väcks. Inte hur boken eller författaren är, eller litterär status. Deltagarna behöver inte prata om sig själva, om de inte vill. I stället kan de tala om karaktärerna i berättelsen och via det lästa få fler ord för sina egna tankar och känslor.
Karin Löfgren har alltid haft ett intresse för läsning och det skrivna ordet. 2019 gick hon därför en utbildning i ”Det biblioterapeutiska arbetssättet” på Ersta Sköndal Bräcke högskola. Det var efter den utbildningen hon tog initiativet till att testa arbetssättet i sin församling.
– En återkommande fråga för oss i församlingen är hur vi ska bemöta det stora behovet av samtal och fånga upp det i grupp på ett värdigt och värdefullt sätt. Det är inte alltid enkelt. Med det biblioterapeutiska samtalet har vi hittat en tydlig metod som bygger på litterära texter som utgångspunkt.
Strax innan pandemin utbröt tog hon initiativet till samtalscirkeln ”Livet, döden och kärleken”, en biblioterapeutisk samtalsgrupp där deltagarna träffades tre gånger för att vid varje tillfälle ta sig an ett av dessa teman.
De läste texter högt, samtalade och skrev egna korta texter utifrån det lästa. Den första träffen hölls i Essingekyrkans församlingshem, de två andra blev digitala. Intresset för att vara med var stort. Maxantalet var satt till tio, 30 anmälde sig. Efter den första omgången har en ny digital cirkel på samma tema startat. Att det överhuvudtaget skulle fungera att ha digitala samtalscirklar förvånade till en början Karin Löfgren och hennes kollega.
– Men det har verkligen gått bra och tack vare den digitala formen har vi fått med personer vi aldrig tidigare nått. Deltagarna i våra cirklar är mellan 25 och 75 år och människor står i kö för att få vara med.
Karin Löfgren har haft flera läsecirklar tidigare, där deltagarna har läst en bok i förväg och sedan träffats för samtal. Med den biblioterapeutiska arbetsmetoden fördjupas samtalen mer, är hennes erfarenhet.
– Vi samtalar varsamt kring det lästa och skriver egna reflekterande texter utan krav på att läsa upp dem. Ingen behöver berätta mer om sig själv än vad som känns bekvämt och det går bra att vara tyst om man vill. Vi delar bara några ord av det vi skrivit eller läst, och som berört oss. Orden vi delar betyder då väldigt mycket, även om vi egentligen säger ganska lite. Det är som att vi tillsammans kokar ner essensen.
Karin Löfgren och hennes kollega har också haft en biblioterapeutisk digital skrivarretreat på temat ”Skriv ditt vemod och ditt livsmod”.
– Även det gick väldigt bra och vi planerar fler sådana på andra teman.

Elisabeth Öberg Hansén är präst i Oscars församling i Stockholm. Hon är också utbildad i det biblioterapeutiska arbetssättet och har tillsammans med en psykolog haft biblioterapeutiska samtalsgrupper med långtidssjukskrivna personer.
– Vi hade två grupper under ett år och deltagarna var oerhört positiva. Vi jobbade utifrån poesi och med olika teman, berättar Elisabeth Öberg Hansén.
Hon har även använt den biblioterapeutiska metoden i sorgegrupper där de läst poesi och korta texter högt tillsammans. Hennes erfarenhet är att samtalen fördjupats.
– Det är svårt att säga varför, men kanske handlar det om att vi i texterna fått en gemensam men också kravlös utgångspunkt. Med hjälp av poesin och litteraturen får vi tillgång till vår egen livsberättelse. Texterna blir lite som en nyckel till ens eget inre, säger Elisabeth Öberg Hansén.