Gå inte på Viskleken!

SLUTREPLIK

I den debatt som nu förts om Svenska kyrkans skogsbruk i bland annat Kyrkans Tidning tycks det från vissa debattörer råda en tävlan i att svartmåla det nuvarande svenska skogsbruket och att sedan ta poänger på att framstå som så radikal som möjligt.

I flera av artiklarna i denna tidning har det efterfrågats vad som nu görs och hur olika nomineringsgrupper resonerar, men samtidigt så tycks det bli knepigt för några när svaren kommer.

Per Håkansson och Anders Lundberg från Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) hävdar att jag i min artikel inte bara argumenterar rörigt utan är ”allra mest intresserad av att framhäva anekdoter från sin verksamhet som präst i Ingatorp-Bellö församling”.

Detta eftersom att jag på ett (1) ställe nämner hur Ingatorp-Bellö församling, tack vare engagerade och kunniga församlingsbor, valt att vid en nyligen genomförd avverkning tillämpa något som liknar hyggesfritt skogsbruk. Att jag på detta enda ställe refererar till församlingens skogsbruk sker inte för att jag vill ”framhäva anekdoter” från min verksamhet som församlingspräst, utan för att visa att även om hyggesfritt inte helt och hållet kan ersätta trakthyggesbruk så finns det tillfällen där det visst kan vara lämpligt.

Vid ett (1) annat ställe i min artikel nämner jag att jag i egenskap av förtroendevald för Frimodig kyrka valt att lyfta hur prästlönetillgångarna har möjligheterna att kombinera kulturvård och miljöhänsyn. Tilläggas kan att debattörernas partikamrater i Linköpings stiftsfullmäktige däremot under hela mandatperioden varit tysta i frågor som rör skogsbruk och miljövård. Att svara på frågan om vad som görs och vilka olika infallsvinklar som finns på skogsbruket är alltså att ”framhäva anekdoter” enligt debattörerna.

Efter detta försök att styra på person i stället för sak väljer sedan debattörerna att inte alls bemöta eller kommentera de saker jag tagit upp i min artikel. Där­emot så väljer man att insinuera att jag menar att ”Svenska kyrkan för sin försörjning är beroende av skogen” men att detta skulle vara ”taget helt ur luften”. Ingetdera är sant.

Däremot har jag hävdat att inkomsterna från skogen gynnar församlingslivet och kyrkans frihet. Sedan ser förhållandena olika ut och debattörerna är, om jag förstått det hela rätt, från Malmö stad och i det pastoratet är inkomsterna från skogen säkerligen av mindre betydelse.

I det pastorat där jag verkar, Södra Vedbo pastorat på det småländska höglandet, är däremot skogen en viktig inkomstkälla. 2020 hade Södra Vedbo inkomster (exkl. begravningsavgift) på 57 miljoner kronor, varav drygt två miljoner kom från utdelningen av prästlönetillgångarna och ytterligare drygt en miljon från församlingarnas egna skogar.

Utöver detta så får pastoratet bidrag från stiftet för att bland annat bedriva själavård på sjukhuset och regementet. Dessa pengar kommer också till stor del just från den del av prästlönetillgångarnas utdelning som stiftet förfogar över. För församlingslivet här på landet är alltså bidraget från kyrkans skogar inte alls oväsentligt även om det må vara det i Malmö stad.

På Visks hemsida kan man läsa hur inte bara minst 20 procent av kyrkans skog bör vara reservat, utan även att de övriga 80 procent bör skötas hyggesfritt. Debattörerna har dock helt låtit bli att kommentera det faktum att hyggesfritt skogsbruk vanligtvis generar mindre tillväxt samtidigt som många förväntar sig att skogen ska räcka till allt mer. Skogens tillväxt är alltså inte bara en fråga om ekonomi utan också om miljö.

Debattörerna förbigår också det faktum att det bland annat var en alltför hård blädning i kombination med bristande beskogningsåtgärder som låg bakom problemen med så kallade rest- och trasskogar i början på 1900-talet. Hyggesfritt är således långtifrån en problemfri universallösning på kyrkans skogsbruk.

Frågan är om inlägget från Per Håkansson och Anders Lundberg i Visk främst är uttryck för en överdrivet romantisk natursyn eller om det främst är en politisk populism i syfte att locka väljare med enkla slagord.

Markus Klefbeck