Miljöhänsyn utan romantik

Markus Klefbeck

Romantisk syn på naturen är något annat än den bibliska tanken på människan som skapelsens förvaltare.

Den debatt som den sista tiden kommit att föras kring svenskt skogsbruk har också kommit att beröra Svenska kyrkans skogsbruk. Det är knappast förvånande eftersom att kyrkan är en stor skogsägare genom framför allt de så kallade prästlönetillgångarna som stiften förvaltar. Det är bra att man uppmärksammar frågor kring inte bara klimatpåverkan utan även den biologiska mångfalden.

Det finns dock på många håll i svensk miljödebatt ett romantiserande av naturen som man som kan ställa sig kritisk till, inte minst som kristen. Naturen är inget statiskt och oföränderligt. Den natur som många svenskar älskar just för sin skönhet och variationsrikedom är resultatet av mänsklig påverkan. Betande djur håller t.ex. marker öppna som annars skulle förbuskas. Ser vi på den svenska skogen så är också den resultatet av mänsklig påverkan sedan århundraden tillbaka. Det var inte bara efterfrågan på timmer utan också svedjebruk och skogsbete som gjorde att biomassan i den svenska skogen faktiskt bara var hälften så stor för hundra år sedan jämfört med idag.

Det är alldeles riktigt att monokulturer där en art kraftigt dominerar, leder till utarmning av den biologiska mångfalden och detta gäller t.ex. stora granplanteringar. Det som den svenska miljörörelsen nästan alltid tiger om är dock att en av orsakerna till att det de senaste årtiondena planterats så mycket gran på bekostnad av framför allt tall är ett högt betestryck från framför allt älg. I den romantiserade naturbilden finns det nämligen nästan aldrig utrymme för att tala om vikten av jakt.

Som alternativ till trakthyggesbruk (”kalhyggen”) talar många miljövänner sig varma för olika former av hyggesfritt skogsbruk. Det finns tillfällen då detta naturligtvis kan vara klokt och riktigt, men man får vara beredd på att tillväxten ofta blir betydligt lägre. Det är naturligtvis inte oproblematiskt eftersom att skogen förväntas räcka till väldigt många olika ändamål. Ett utslag för den romantiserande synen på skogen är den generella oviljan mot markberedning för att underlätta att plantera eller så ny skog.

Kanske beror motviljan mot markberedning bland annat på en föråldrad bild av svenskt skogsbruk. Idag kan man markbereda på ett betydligt skonsammare sätt än vad som var vanligt förr. En annan sak som inte heller märks i debatten är den miljöanpassning som skett genom att hyggenas medelyta har krympt betydligt de senaste årtiondena (även om de fortfarande ofta är alltför stora i framför allt norra Sverige). En annan åtgärd som kommit de senaste 30 åren är att så kallade högstubbar lämnas kvar för att öka mängden död ved i våra skogar.

Det man dock kan lära av miljödebatten det är att stordrift och likformighet är skadligt och riskerar att öka sårbarheten. Det gäller inte bara våra skogar, utan det gäller också församlingslivet. Här har dock Frimodig Kyrka ofta stått ensam i sin kritik mot hur pastoraten fått makt över församlingarna liksom att pastorat och församlingar i snabb takt slagits samman i tron på stordriftsfördelar.

En aspekt av kyrkans markinnehav som dock inte ska glömmas är att det kom till för att värna kyrkans frihet. I vår tid finns en uppenbar risk för att ett alltför ensidigt beroende av en alltmer sekulariserad medlemskår och dess kyrkoavgifter riskerar att göra att kyrkan inte vågar stå upp för det som kan väcka motstånd när det gäller kristen tro och etik. Att då, inte minst för de mindre församlingarna på landsbygden, kunna få inkomster även från skogen blir något som kan öka frimodigheten.

I en artikel här i Kyrkans Tidning efterfrågades vad som nu gjordes. Då kan det nämnas hur Ingatorp-Bellö församling, där jag tjänstgör som präst, har låtit delar av den skog som församlingen själv förvaltar få testa på något som åtminstone liknar hyggesfritt skogsbruk. I det fallet var det en tallskog där man behöll en överhållen skärm för att bevara skogskänslan efter slutavverkningen. Jag har också själv, i egenskap av förtroendevald för Frimodig Kyrka, motionerat till stiftsfullmäktige om att prästlönegångarna skulle kunna säkra tillgången till kvalitetstimmer för kyrkorenoveringar. En åtgärd som också skulle ha miljöfördelar genom att ha längre omloppstider för de skogar som skulle vara aktuella.

Det finns goda skäl att noga fundera kring sitt skogsbruk och att använda det både för att minska utsläppen av växthusgaser och för att värna den biologiska mångfalden. Här gäller det att liksom i teologin tänka i sekler och inte vara tidsandans fånge. Det krävs dock att miljörörelsen också vågar göra upp med en alltför romantisk syn på naturen, för den synen är något annat än den bibliska tanken på människan som skapelsens förvaltare.

Markus Klefbeck

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.