Kanske mer en utsträckt hand än ett rop på hjälp

Ludvig Lindelöf, präst i Carl Johans församling
Clara Klingenström i Melodifestivalen. Foto: TT

Musik har en terapeutisk effekt. Texter och melodier kan ge tröst

REPLIK

Ralph Liljegrens debattinlägg ”När Guds folk tiger kommer stenarna att ropa” driver den tudelade tesen att a) unga människor idag mår dåligt b) på grund av att kyrkan inte längre vågar stå för det kristna budskapet. Sin tes baserar han på en analys av ett antal populära låtar.

Det finns mer att säga om det inlägget, men främst undrar jag om det inte är så att det som Liljegren ser som symptomet kanske snarare är botemedlet och just det ”läkande budskap” som han vill att kyrkorna skall predika om?

Att poplåtar handlar om problem är inget nytt. Det är ganska lätt att gräva i skivbackarna och hitta låtar som handlar om allt från kärlekstrubbel till suicid. Sen några år har det också blivit vanligare att prata om de här frågorna öppet. Bara för att det inte hördes om det på topplistorna förr betyder inte att det inte fanns.
 
Häromveckan
pratade jag med psykoanalytikern Per Magnus Johansson i podden Ingen Hinner Fram om människans eviga behov av tröst och vår längtan efter gemenskap. Kyrkan, framför allt vårt ungdomsarbete, var en sådan tröstande plats för mig i några formativa år och jag är oerhört tacksam för det. Men det var inte främst evangeliet som gav tröst utan den varma gemenskapen. En gemenskap som även musiken kan ge.

Musik har en terapeutisk effekt. Texter och melodier kan ge tröst. Kanske är de låtar som Lijegren hör på radion inte ett desperat rop på hjälp utan snarare en utsträckt hand till dom som går igenom liknande saker. ”Predika från dina ärr, inte dina sår” är en tes som är giltig även för textförfattare.

Ludvig Lindelöf,
präst i Carl Johans församling

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.