Lyssna till Gunnar Edqvists konstruktiva kritik

Jonas Eek, ledarskribent

”När Gunnar Edqvist talar lyssnar man”. Så kunde ett svenskkyrkligt ordspråk lyda.

Edqvist är en nestor inom svensk kyrkorätt. Nu har han gett sig in i sensommarens kyrkodebatt. Hoppas folk lyssnar.

Foto: Mikael M Johansson

Paternalism definieras av Wikipedia som ”en attityd som ’trampar’ på någon annans vilja eller åsikt. [Ett] system som utger sig för att värna om individers intressen, men som anses begränsa dessa individers frihet.” Att beskyllas för paternalism är en rätt tuff anklagelse, åtminstone i en kyrka där den lokala nivån är självständig.

Men Gunnar Edqvist, nestorn inom svensk kyrkorätt, använder just det ordet om kyrkostyrelsens skrivelse inför höstens kyrkomöte: ”Välvilja kombinerad med makt kan lätt leda till paternalistiska beslut”. Han menar att delar av skrivelsen ”kan tolkas som att styrelsen menar att någon med bättre insikt [än den lokala nivån] bör ta över beslutsfattandet” (KT 31/32 2020).

Kort sagt: sensommaren har mynnat ut i en debatt om kyrkosyn. I en kyrka som genom historien och enligt Kyrkoordningen framträder som stift och församlingar är det är många som reagerar när centralisationens vindar drar in.

Bakgrunden är alltså kyrkostyrelsens skrivelse om verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå, men också det faktum att höstens kyrkomöte är coronadecimerat. ”Är det rimligt att […] ett ’minimikyrkomöte’ ska avgöra ett antal frågor med verkan många år fram i tiden”, undrar tidigare kyrkomötesledamoten Bertil Persson (KT 29/30 2020).

Invändningarna bemöts från ansvarigt håll. Bertil Perssons ifrågasättande kallas ”en kraftig överdrift” av kyrkostyrelsens Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell, medan kyrkomötets ordförande Karin Perers benämner det ”alarmistiskt” (KT 31/32 2020).

När Gunnar Edqvist talar lyssnar man

I samma nummer menar kyrkostyrelsens Lars Johnsson att domprosten Peter Lundborg tar till ”storsläggan” som menar att i jämförelse med styrelsens skrivelse framstår ”både reformationen på 1500-talet och Svenska kyrkans förändrade relationer till staten år 2000 […] som mindre revideringar (se KT 29/30 2020).

Det är en debatt i vilken sak- och principfrågor varvas om vartannat. Denna ledarsida har vid upprepade tillfällen (till exempel 2019-09-11) argumenterat för att somliga administrativa funktioner med fördel kan skötas av kyrkans nationella nivå. Därmed är det i sak inget konstigt när kyrkostyrelsen föreslår kyrkomötet att somliga kamerala stödfunktioner byggs ut, såsom lönehantering och prästlönetillgångar.

Dock föreslår kyrkostyrelsen tvingande anslutning och obligatorier är principiellt mindre lyckade. Gemensamma lösningar behöver vinna på sin egen attraktionskraft, inte på dekret uppifrån. Problem uppstår när de ekonomiska kalkylerna bygger på att alla ska med, samtidigt som alla kanske inte vill vara med och/eller systemen inte levererar.

Så länge lokala lösningar kan vara både bättre och billigare – se Martin Lindhs text i dagens tidning – är det lätt att förstå den upprördhet som exempelvis Peter Lundborg ger uttryck för. Till detta ska läggas att höstens kyrkomöte, på grund av pandemin, är nedbantat och lite ”reservbetonat”, vilket kan motivera att alltför stora frågor bör vänta.

”Varför denna brådska”, undrar Lundborg och flera med honom, såsom Gunnar Edqvist som i dagens KT utvidgar sin kritik till att också gälla legitimiteten i det nedbantade kyrkomötet.

Men Edqvist är inte bara kritisk, utan även konstruktiv. I stället för omvälvande beslut föreslår han att kyrkan tar sig tid för ”ett brett samråd om kyrkosynen och om relationen mellan kyrkans olika delar”. Det skulle kunna säkra den demokratiska strukturen och tydliggöra kyrkomötets och den nationella nivåns roll. Edqvists egna förslag är att minska kyrkomötets storlek och att införa indirekta val.

Dessa idéer förefaller betydligt mycket mer angelägna inför framtiden än somligt i kyrkostyrelsens skrivelse.

Jonas Eek

Sture Lundqvist
Mycket klokt skrivet. Tack Jonas!!