Lotti Benjaminsson är textilkonservator på Studio Västsvensk konservering (SVK) och jobbar dagligen med församlingar som vill ha råd och hjälp med sina kyrkotextilier. I den stora ateljén i Göteborg samsas vinfläckade mässhakar med fuktskadade antependium och mässkrudar från medeltiden. Hon berättar att det finns flera orsaker till att det finns så mycket kyrkotextilier bevarade i Sverige.
– Sverige har varit fattigt, och man har tagit vara på sina textilier som var ett slags valuta och rikedom. Man har sytt om dem och flyttat fantastiska broderier till nya material när bottentyget har gått sönder, säger hon.

En annan anledning är Sveriges tidiga lagstiftning kring bevarandet av kulturminnen. Redan på 1500- och 1600-talet skrevs lagar till skydd för kyrkans egendomar och kyrkotextilier omnämndes av ärkebiskopen som särskilt viktiga att bevara.

Att textilier i dag ingår i Svenska kyrkans kulturminnesansvar tror Lotti Benjaminsson är något som ibland glöms bort ute i församlingarna. Gamla nötta kläden som inte används göms undan i en låda och de som används sköts inte på rätt sätt.
SVK håller flera kurser varje år för vaktmästare och kyrkvärdar om hur man ska handskas med textilier. Engagemanget och intresset finns från kyrkans sida, men man vet inte alltid hur man ska göra.
– Även om vi genomför reparationer här tycker vi att det är viktigt att kyrkan själv ska kunna ta hand om så mycket som möjligt. Genom åren har det funnits en rädsla bland personalen att göra någonting åt textilierna. Det resulterar i att saker och ting förfaller mer än vad de behöver göra, säger hon.

I ett av rummen i ateljén hänger en säregen fana på väggen. Det är en sorgefana tillverkad till en ryttmästares begravning, daterad 1731. Fanan hängde i koret i Hålta kyrka utan­för Kungälv fram till 2007, och var i mycket dåligt skick när den kom in.

Med vackra gamla textilföremål uppstår ofta en konflikt mellan att använda dem och att bevara dem, berättar Lotti Benjaminsson. I fallet med begravningsfanan har man kommit överens med församlingen att göra en exakt kopia av fanan i samma material, i stället för att hänga upp den på nytt och riskera att den slits mer.
Även nyare textilier som fortfarande är i bruk sköts ibland på fel sätt. Det kan handla om tryckknappar på mässhakar som går sönder och inte åtgärdas, att plaggen hänger fel eller platsen man förvarar textilierna på gör att materialen möglar eller slits.

Att förvara och handskas med kyrkotextilier kräver ett helhetstänk, säger Lotti Benjaminsson. Vaktmästarna som jobbar med att bevara kyrkans inventarier saknar ofta förutsättningarna för att göra det på ett systematiskt sätt.
– Jag brukar säga att jag tycker att vaktmästarna klipper gräset för mycket. Det är hela tiden utom­husarbete som prioriteras, och det får inte vara så. Det måste sättas i system att man faktiskt sköter om sakerna inomhus också, säger Lotti Benjaminsson.

Hon tror att strukturomvandlingarna och de nya storpastoraten kan vara en väg för kyrkan att bli bättre på att dela upp ansvaret kring förvaltningen av kyrkotextilier.
– Jag kan se fördelar att man i sammanslagningarna skaffar utbildad personal inom alla områden, och kan fördela arbetsuppgifterna så att de som faktiskt är intresserade av inomhusarbetet i kyrkan också kan bli bättre på det. Så inte alla de som sitter på gräsklipparen också ska hantera altardukar och hjälpa prästen med kläderna, säger Lotti Benjaminsson.