Murarna mellan Svenska kyrkan och frikyrkan rämnar

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.

I Equmeniakyrkans teologiska grund finns denna mening, ”Equmeniakyrkan är i tiden ett provisorium i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet.”

Ett samfund som bildades genom att förena metodister, baptister och missionsförbundare måste kanske uttrycka sig så brett för att kunna bestå. Men det är också ett inbyggt identitetsproblem: Varför ska man stanna i Equmeniakyrkan om det ändå bara är en väntan på något tydligare?

Detta i kombination med de allt starkare ekumeniska strömningarna i Sverige gör att få, om ens några, equmeniakyrkliga numera har problem med att byta samfund om man till exempel flyttar. Personliga preferenser betyder mer än tradition.

Länge var det dock i frikyrkligheten en nästan omöjlig bro att passera över – den till Svenska kyrkan.

Men mycket vatten har runnit under omöjlighetens bro, och ingen minns längre varken de oförrätter som Svenska kyrkan blev skyldiga till under sitt deltagande i jakten på de första frikyrkliga. Och vilken medlem lägger i dag någon större vikt vid sådant som försoningsstriden?

Numera tycks inte heller samfundens teologer och pastorer se det som en omöjlig bro att passera.

I en annan tid hade det varit högst anmärkningsvärt att såväl tidigare ordföranden i Equmeniakyrkan, Susanne Rodmar, liksom den för bara ett år sedan verksamma biträdande kyrkoledaren, Joakim Hagerius, blir präster i Svenska kyrkan.

Och fortfarande kanske ett och annat ögonbryn höjs. 

Men de är långt ifrån ensamma att gå över.

Ett annat färskt exempel är den nyss prästvigde författaren och tidigare pastorn Jacob Langvik, även krönikör i Equmeniakyrkans tidning Sändaren. Där jag för övrigt fram till nyligen var chefredaktör.  

Då har vi inte ens nämnt att profiler som biskop Sören Dalevi eller Act Svenska kyrkans Erik Lysén har sin bakgrund i Svenska missionsförbundet.

Det finns så klart flera saker att ta hänsyn till här. Som att;

• Frikyrkan präglas generellt av en klart mindre ekonomi vilket ger tuffare förutsättningar, större ensamhet och mindre lön i arbetet. Klart att prästrollen lockar.
• Dagens religiositet tycks centreras mer kring en personlig tro än lojalitet till ett visst samfund.
• Det ekumeniska utbytet blir allt större – och skillnaderna allt mindre. Åtminstone i praktiken.

Trenden förändrar Svenska kyrkan i grunden, men med de klassiskt frikyrkliga traditionerna kommer också nya välbehövliga idéer kring hur en församling byggs; Med församling och medlem i fokus, en större emfas på det personliga mötet med Kristus och en öppning för Svenska kyrkan att navigera mer mot det ideella arbetet.

Att Svenska kyrkan blir hubben för det kristna sökandet, och utövandet i ett allt mindre religionsorganiserat Sverige är naturligt. Svenska kyrkan får också en chans att fundera på sin egen nya roll och sitt nya ansvar att axla.

Kanske är det paradoxalt nog just i den equmeniakyrkliga insikten om vår gemensamma provisoriska identitet som vägen till en sann kyrklig enhet börjar – inte genom att sudda ut skillnader, utan genom att bära dem tillsammans, i Kristi efterföljd.

Här ges Svenska kyrkan en möjlighet att ta en tydlig tät för utvecklingen av hela den svenska kristenheten. 

En resa mot enhet har inletts.