Vår krigsberedskap är inte god nog

Beredskap är årets ledord under Almedalsveckan. Politiker och experter har pratat om cyberhot, psykologiskt försvar, lagerhållning och militär närvaro.
Inte så konstigt. Jag vet inte exakt vad som krävs för att ett krig ska definieras som världskrig – men ryska anfall i Ukraina, amerikanska flygangrepp i Mellanöstern, israeliska attacker mot Iran och iranska missilattacker mot civila i Israel och amerikanska baser i regionen – får mig att undra om vi inte redan befinner oss i ett.

Och som nybliven medlem i Nato kan Sverige inte längre luta sig mot någon form av neutralitet. Expanderar krigen är sidan redan vald. 

Nedrustning har blivit upprustning, och tanken är nu att trycka upp försvarsbudgeten till 3,5 procent av BNP för det militära försvaret och 1,5 för det civila – totalt 5 procent. Målet är satt till år 2035, men Sverige siktar på att nå dit redan till 2030.

Det är kraftfulla satsningar på rustning, teknik och kontroll. Men bland alla dessa miljarder saknas en budgetpost helt: den existentiella beredskapen.

För trots vapenskrammel sker striderna allt oftare på det psykologiska och själsliga planet. Och vad gör vi när hoten inte främst är yttre - utan inre? Det finns inga skyddsrum för skuld. Inga krisövningar för sorg. Ingen försäkring mot förtvivlan.

Kyrkan har i årtusenden erbjudit ett träningsläger för själen. Här formas språk för det outsägliga, här bärs sorger i gemenskap, här formuleras hopp där inget hopp verkar finnas. Men detta kräver resurser: människor, mötesplatser, själavård, diakoni och plats för samtal. Det är själslig infrastruktur – men till skillnad från vägar och vattenverk syns den sällan i budgeten.

Därför blev jag uppriktigt glad när jag såg att existentiell beredskap faktiskt fanns som seminarie i Almedalsveckan.
Biskop Andreas Holmberg var där, liksom representanter från akademi och civilsamhälle. Men regeringsrepresentanter lyste med sin frånvaro.

Och det är synd - för detta är inte bara en fråga för kyrkan. Det handlar om att förstå civilsamhällets roll i en större krisberedskap. Samfund, föreningar och idéburna organisationer utgör vår moraliska beredskap. Här formas ansvar, empati, eftertanke och solidaritet. Här tränas vi i att vara människor, inte bara överlevare.

Denna försvarsförmåga – relationernas och meningens – mäts sällan i BNP-procent. I stället räknas den i tack och applåder när kyrkor öppnar dörrarna för migranter under flyktingkriser, erbjuder samtal efter en terrorattack, skapar rum för ensamhet under pandemier eller böjer sig ner till den som fallit utanför samhället.

Och erbjuder mening.

Så, hur mycket satsar Sverige i dag på denna typ av samhällsbärande funktioner? Svaret är: svårt att säga. Stödet till trossamfund, civilsamhälle och själavård är utspritt över många olika poster; kulturstöd, MUCF-bidrag, stöd via Myndigheten för stöd till trossamfund.

Trenden är snarare stillestånd eller neddragningar än ökade satsningar.
Och ingen post, såvitt jag kan se, heter existentiell beredskap. Den är osynlig i statsbudgeten, trots att dess frånvaro blir smärtsamt tydlig i varje kris.

Det räcker inte att rädda liv, vi måste också veta varför de ska räddas. Vad är värt att bevara? Vad är vi villiga att försvara, eller till och med lida för? Det är frågor som saknar snabba svar - men som måste bäras. I gemenskap. I samtal. I bön.

Existentiell beredskap handlar inte om kontroll – utan om att stå kvar när kontrollen gått förlorad. Och viktigt att säga, att rusta för fred.

Tills ledande politiker inte tagit in denna aspekt som en del av upprustningen: Vår beredskap är inte god nog. 

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se